Droppställningen svingades med en kraft jag inte trodde jag hade kvar i min skadade kropp. Den tunga metallfoten träffade den första mannen rakt över handleden just som han drog sitt vapen – en mattsvart automatpistol med ljuddämpare. Ljudet av ben som krossades ekade skarpt genom den plötsliga tystnaden i lobbyn, omedelbart följt av mannens vrål. Pistolen clattrade mot det polerade stengolvet.

Plötsligt slocknade belysningen i korridoren. Nödljusen aktiverades omedelbart, badade allt i ett spöklikt, rött sken. Larmet tystnade, ersatt av en tryckande tystnad som bara bröts av våra egna andetag. De hade kapat huvudströmmen.

“De rör sig metodiskt,” viskade generalen. “De försöker isolera oss.”

“Låt dem försöka,” svarade jag, och kände hur den gamla instinkten tog över. Jag var inte längre Chloé, den uppsagda sjuksköterskan. Jag var Sergeant Chloé, stridssjukvårdare i specialförbanden. “Följ efter mig. Håll er lågt och täck våra ryggar.”

Vi rörde oss tyst genom de rödbelysta korridorerna. Varje skugga tycktes ruva på en fara. Smärtan i min höft strålade ner i benet, en brännande påminnelse om mina begränsningar, men adrenalinet dövade det värsta. Vi nådde dörrarna till bårhuset när en kraftig explosion skakade byggnaden. Damm föll från taket. De hade sprängt branddörrarna vi hade låst tidigare.

“De är inne i zonen,” sa kaptenen tyst.

Vi trädde in i det iskalla bårhuset. Ljudet av kylaggregaten surrade dovt i bakgrunden. Jag låste de tunga dörrarna bakom oss och barrikaderade dem med en stapel av tomma rullbårar.

“Koden till den underjordiska tunneln,” sa jag till Dubois, som hade följt efter oss som en skrämd hund. “Vad är den?”

“Jag… jag minns inte,” snyftade han, tårarna rann nu fritt nerför hans kinder. “Jag är bara en administratör!”

Jag pressade upp honom mot en av kylskåpsdörrarna, underarmen tryckt mot hans hals – inte tillräckligt hårt för att skada, men tillräckligt för att skrämma vettet ur honom. “Lyssna på mig, Julien. Din lilla lek med min karriär i morse betyder ingenting längre. Du skrev i min akt att jag hade problem med auktoriteter. Du hade rätt. Så ge mig koden nu, annars lämnar jag dig här inne i kylan när de spränger den där dörren.”

“Fyra-noll-två-åtta!” skrek han fram. “Gröna knappen, sedan fyrkant!”

Jag släppte honom och vände mig mot den tunga plåtdörren som ledde till tunnlarna. Samtidigt hördes dämpade fotsteg och viskningar utanför bårhuset. De hade hittat oss.

“Kapten, Lieutenant, ta position på var sin sida om ingången,” beordrade generalen lugnt. Han drog sitt eget vapen. “Vi håller dem borta tills dörren är öppen.”

Jag slog in koden. Ett rött felmeddelande blinkade. Nödströmmen räckte inte för att driva tunneldörrens motor. Vi var fångade.

Den sista striden

Handtaget till bårhusdörren började vridas långsamt. Någon på andra sidan försökte systematiskt ta sig in. När de märkte att den var barrikaderad, placerades en liten riktad sprängladdning mot låset.

“Ta skydd!” skrek jag.

Vi dök bakom de tjocka rostfria stålborden precis när dörren sprängdes upp med en öronbedövande knall. Rök vällde in i rummet, blandades med kylan och skapade en tjock dimma. Genom röken kom två av angriparna framryckande, utrustade med mörkerseende och automatvapen. Den tredje – mannen vars ansikte jag hade skurit upp – stod i dörröppningen, blodet rann nerför hans hals, med en kulsprutepistol redo.

Eldstriden bröt ut omedelbart. Officerarna sköt från sina positioner, vilket tvingade de två första männen att ta skydd bakom bårarna. Generalen väntade tålmodigt, siktade och avlossade ett enda, perfekt placerat skott som träffade en av angriparna rakt i bröstet. Mannen föll tungt till golvet.

Men ledaren i dörren öppnade undertryckande eld, kulorna slog gnistor mot stålborden och tvingade oss alla att hålla huvudet nere. Jag insåg att vi inte kunde vinna en eldstrid här. Vi hade för lite ammunition och för dåligt skydd.

Jag såg upp mot taket. Rakt ovanför dörren löpte huvudledningarna för flytande kväve och syrgas till operationssalarna på våningen ovanför. Jag hade lärt mig klinikens infrastruktur utantill. En vana från fältet: känn alltid till din omgivning.

Jag tittade på generalen och pekade mot ledningarna, sedan på min pistol. Han förstod omedelbart och nickade. Han signalerade till sina officerare att förbereda sig för att avancera.

Jag tog ett djupt andetag, ignorerade smärtan som skrek i mitt ben, och rullade fram från bakom bordet. Jag höjde pistolen, men siktade inte på männen. Jag siktade på ventilen där ledningarna korsades. Jag kramade avtryckaren två gånger.

Gnistregnet från kulorna träffade metallen, följt av ett massivt fräsande ljud. En tjock, vit gasmoln av iskallt, trycksatt kväve exploderade rakt ut över dörröppningen. Ledaren och den kvarvarande angriparen skrek när den fryskalla gasen träffade dem. Deras mörkerseende gjordes totalt obrukbart av det ogenomträngliga vita molnet.

Det var vår chans. Officerarna rörde sig snabbt och effektivt framåt, avväpnade den sista angriparen med brutal handgemäng medan generalen själv sparkade undan vapnet från ledaren, som låg på golvet och kved och försökte torka gasen ur ögonen.

Jag gick fram till ledaren, sparkade honom hårt i magen så att luften gick ur honom, och satte foten över hans bröstkorg. Riktade min pistol rakt mot hans panna.

“Det här,” sa jag andfått, “är en zon reserverad för läkning. Ta ert krig någon annanstans.”

Efterspelet