Jag satte mig ner och mötte hans blick. “Jag är redo, mon Général. Men innan vi pratar om min nya roll, behöver jag veta sanningen om i fredags. De där männen var inga vanliga torpeder. De rörde sig med en precision som bara kommer från år av samträning i fientlig miljö.”

Generalen suckade tungt och lutade sig framåt över sitt massiva skrivbord av ek. “Du har ett skarpt öga. Du har helt rätt. De var ex-militärer. Närmare bestämt, före detta medlemmar av en privat militär entreprenör som går under namnet ‘Aegis Vanguard’. De opererade i Västafrika… i samma sektor där du fick din skada.”

Mina fingrar greppade instinktivt hårdare om armstöden. Aegis Vanguard. Namnet framkallade minnen av tryckande värme, doften av bränt krut och ljudet av rotorblad från evakueringshelikoptrar. “De var legosoldater,” sa jag mjukt. “De saknade heder. Varför försökte de döda er på en civil klinik i Lyon?”

“Därför att din före detta chef, Julien Dubois, inte bara var en inkompetent administratör,” förklarade generalen, och hans röst drypte av förakt. “Han var en nyckelspelare i ett massivt penningtvättsnätverk. Aegis Vanguard smugglade vapen och stulna medicinska förnödenheter från krigszoner tillbaka till Europa. Dubois använde klinikens konton och falska fakturor för experimentell utrustning för att tvätta deras blodspengar. Min delegation var där i fredags under förevändning av ett partnerskap, men i själva verket höll vi på att dra åt snaran kring Dubois. Aegis fick reda på det. De bestämde sig för att klippa banden, eliminera mig för att stoppa utredningen, och förmodligen mörda Dubois direkt efteråt för att dölja alla spår.”

En kall rysning drog genom mig. Min uppsägning. Dubois hyste ett personligt agg mot mig, ja, men han hade också velat ha mig ur vägen just den dagen eftersom han var nervös. Min bakgrund inom armén, min förmåga att se detaljer – jag var en oförutsägbar riskfaktor för honom när militären var på plats.

“Vad händer nu?” frågade jag och släppte minnena för att fokusera på nuet.

“Nu,” sa de Villiers och lade en tjock, svart mapp på bordet, “ska vi slå tillbaka. Aegis Vanguard har omgrupperat. De tror att de kan gömma sig i skuggorna av den civila sektorn. Jag har fått befogenhet att sätta ihop en specialstyrka. ‘Task Force Égide’. Vårt uppdrag är att spåra upp deras nätverk, stänga ner deras finansiella ådror och neutralisera deras operativa celler på fransk mark. Men vi kan inte göra det med konventionella metoder.”

Han öppnade mappen. Den innehöll fotografier av tolv elitsoldater från olika specialförband. “Detta är din nya enhet. Vissa av dem är de bästa skyttarna i Europa, andra är experter på signalspaning och sprängämnen. Men de saknar något avgörande. De är tränade att döda, men de opererar i en gråzon där vi kommer att ta förluster. De behöver någon som kan lappa ihop dem under eld, men framför allt behöver de någon som tänker som du – någon som kan vända en kritisk situation till en fördel med hjälp av miljön. Jag vill att du inte bara är deras chefssjukvårdare. Jag vill att du är deras taktiska analytiker i fält.”

Mötet med elitstyrkan

Träningsanläggningen låg dold djupt inne i skogarna utanför Fontainebleau, en avstängd militärbas som inte existerade på några officiella kartor. När helikoptern landade på den regnvåta asfalten kände jag doften av tallbarr och flygbränsle. Det kändes som syre för min själ.

De tolv medlemmarna av Task Force Égide stod uppställda i en halvcirkel i den dunkla hangaren. De var stora, tysta män och kvinnor med blickar som hade sett för mycket. Deras kroppsspråk skvallrade om skepticism. Jag visste vad de såg: en spenslig kvinna som haltade lätt, utan synliga vapen, inskickad av mässingsknapparna i Paris.

En av dem, en bredaxlad sergeant vid namn Moreau med ett stort ärr över hakan, tog ett steg framåt. “Med all respekt, ma’am. Vi hörde vad som hände i Lyon. Imponerande för en civil sjuksköterska. Men här ute möter vi inte lönnmördare i en lobby. Vi opererar i fientliga, okontrollerade miljöer. En skadad medlem drar ner hela teamet.” Han nickade menande mot mitt högra ben.

Jag log inte. Jag gick långsamt fram till ett tungt bord där deras utrustning låg utspridd. Jag plockade upp en standardutgiven stridskniv och vägde den i handen.

“Sergeant Moreau,” sa jag, min röst var lugn men bar ekot av oändliga nätter i öknen. “Tror du att strid enbart handlar om vem som kan springa snabbast eller bära tyngst utrustning?”

“Det handlar om att inte vara en svag länk,” svarade han kallt.

Innan han hann blinka kastade jag kniven. Den flög genom luften med ett skarpt väsande och borrade sig djupt in i den taktiska kartan på väggen, exakt i mitten av det röda målet som markerade en fientlig position, bara centimeter från Moreaus ansikte. Han ryckte inte ens till, men hans ögon vidgades något.