“Min svaga länk,” sa jag och gick fram till honom, “är en fysisk skada som jag fick när jag drog två blödande män ur en brinnande pansarvagn under intensiv raketbeskjutning. Min hjärna, mina reflexer och min förmåga att hålla dig vid liv när dina tarmar hänger ut – de fungerar felfritt. I fält är jag den som bestämmer vem som lever och vem som dör om allt går åt helvete. Jag begär inte att ni ska gilla mig. Jag begär att ni ska lita på min bedömning. Om ni inte kan det, finns det dörren.”

Hangaren var knapstyst. Moreau tittade på kniven, sedan på mig. Långsamt drog sig en antydan till ett leende över hans läppar. “Mottaget, chef. Vi ser fram emot att lära av dig.”

Respekten var etablerad. Nu började det verkliga arbetet.

Under de kommande veckorna bröt vi ner och byggde upp deras rutiner. Jag introducerade nya protokoll för taktiskt omhändertagande av stridsskadade (TCCC). Jag tvingade dem att öva under extrema förhållanden – i bäckmörker, med öronbedövande ljud från högtalare som spelade upp ljudet av automateld och skrik, och rum fyllda med tårgas. Jag lärde dem hur man kan använda fiendens utrustning mot dem, hur medicinska kemikalier kan bli provisoriska vapen, och hur man manipulerar människokroppens anatomi i närstrid för snabba, tysta elimineringar.

Min egen kropp protesterade. Höften värkte om kvällarna, en molande smärta som krävde all min disciplin att ignorera. Men elden inom mig brann starkare än smärtan. Vi höll på att bli ett vapen, vässat till perfektion, redo att skära rakt in i Aegis Vanguards hjärta.

Ett avgörande genombrott

Genombrottet kom en regnig tisdagsnatt. Vi satt i operationsrummet och granskade beslagtagen data från Dubois klinik. Militärens cyberdivision hade dekrypterat flera av klinikens dolda servrar, men det var en massiv röra av raderade filer och falska medicinska journaler.

Jag satt böjd över skärmarna, mina ögon sved av trötthet, medan jag jämförde utrustningsmanifest från sjukhuset med Aegis Vanguards kända smugglingsrutter. Något stämde inte. Dubois hade beställt enorma mängder av en specifik kemikalie: Sevofluran, ett flyktigt bedövningsmedel. Mängderna var absurda för en liten privatklinik.

“Moreau,” kallade jag till mig sergeanten. “Titta på detta. Sevofluran används för att söva patienter. Men det kräver specialiserade förångare. Klinikens inventarielista visar inga inköp av nya maskiner som kan hantera dessa volymer. Varför beställer de tusentals liter av detta?”

Moreau rynkade pannan. “Vidareförsäljning på svarta marknaden? Partydrog?”

“Nej,” svarade jag, och kände hur pulsen ökade när pusselbitarna föll på plats. “Sevofluran innehåller en hög koncentration av fluorkarboner. Om man isolerar det, och kombinerar det med specifika industriella bindemedel, kan det användas som en extremt stabil, svårspårad katalysator för tillverkning av avancerade militära sprängämnen, närmare bestämt för pansarbrytande stridsspetsar. Det är därför Aegis tvättade pengar genom kliniken. De tvättade inte bara pengar – de skaffade råmaterial under den legitima sjukvårdens radar.”

Jag knappade frenetiskt på tangentbordet och korsrefererade leveransadresserna. “Lastbilarna körde aldrig till kliniken. Enligt GPS-loggarna från transportföretaget omdirigerades de till ett övergivet varvsområde i Marseille.”

Jag tryckte på kommunikationsknappen på bordet. “General de Villiers. Vi har dem. Vi har hittat deras tillverkningshub.”

Svaret kom omedelbart, kallt och bestämt. “Mobilisera Task Force Égide. Klockan 04:00 imorgon bitti stänger ni ner dem.”

Operation: Mörker

Luften i Marseille var tjock av salt och fukt. Regnet piskade mot våra taktiska dräkter när vi närmade oss det gamla varvsområdet från havet. Vi färdades i två tysta, svarta Zodiac-gummibåtar som gled genom det svarta vattnet som skuggor. De enorma, rostande kranarna tornade upp sig över oss som skelett av utdöda vidunder.

Genom mina mörkerseende glasögon såg jag de värmesignaturer som vårt drönarunderstöd hade markerat. Lagret var massivt, omgivet av höga stängsel och övervakat av beväpnade patruller med hundar. Det var inte bara en fabrik; det var en fästning.

“Alpha och Bravo, ta position vid norra flanken,” viskade jag i komradion. Ljudet av vågorna dolde min röst. “Charlie, ni är med mig. Vi infiltrerar via det gamla dräneringsröret under kajen.”

Vattnet var isande kallt när vi gled ner från båtarna. Smärtan i min höft exploderade för en sekund av kylan, men adrenalinet stängde ner nervreceptorerna. Jag andades djupt och stadigt, centrerade mitt sinne. Vi tog oss igenom det trånga, stinkande röret och kom upp i en skuggig gränd mellan två massiva lagerbyggnader.

Aegis Vanguard var proffs. Deras patruller överlappade perfekt, lämnande noll döda vinklar. Men de förväntade sig ett konventionellt angrepp utifrån, inte inifrån deras egen perimeter.

“Moreau,” viskade jag. “Två vakter, klockan tolv.”

Vi rörde oss synkront. Med ljuddämpade vapen eliminerade vi dem innan de ens hann reagera. Jag kontrollerade omedelbart deras kroppar, samlade in deras kommunikationsutrustning.