Droppställningen svingades med en kraft jag inte trodde jag hade kvar i min skadade kropp. Den tunga metallfoten träffade den första mannen rakt över handleden just som han drog sitt vapen – en mattsvart automatpistol med ljuddämpare. Ljudet av ben som krossades ekade skarpt genom den plötsliga tystnaden i lobbyn, omedelbart följt av mannens vrål. Pistolen clattrade mot det polerade stengolvet.

Vi nådde huvudbyggnaden. Genom de smutsiga fönstren kunde vi se verksamheten. Ett femtiotal män rörde sig bland massiva ståltankar och kemikaliebehållare. Mitten av lagret var rensat, och där stod låda efter låda fylld med militär hårdvara. Men det som fångade min uppmärksamhet var mannen som stod på en upphöjd plattform och övervakade allt.

Han var lång, klädd i mörka stridskläder, med ett ansikte härjat av afrikansk sol och djupa ärr. Det var överste känd som “Le Boucher” – Slaktaren. En före detta fransk legionär som hade förrått allt han en gång stod för och blivit arkitekten bakom Aegis Vanguards brutalitet i Mali. Samma man som hade orkestrerat bakhållet som kostat tre av mina vänner livet och gett mig min skada.

Vreden hotade att koka över, men jag tvingade tillbaka den. Iskall kalkylering var det enda som gällde nu.

“Alla enheter,” sa jag i radion. “Huvudmålet bekräftat. Överste ‘Slaktaren’ är på plats. Det finns en massiv mängd explosiva kemikalier här inne. Eldgivning måste vara extremt kontrollerad. Ett felplacerat skott i en av tankarna och halva hamnen försvinner. Vi måste tvinga dem ut.”

“Hur gör vi det?” frågade kapten Dubois (ingen relation till min gamla chef, tack och lov), Alpha-gruppens ledare.

Jag tittade på lagrets ventilationssystem, enorma fläktar som sög in fuktig luft utifrån. “Jag har en idé. Moreau, täck mig. Jag behöver fem minuter i deras kemikalieförråd som vi passerade utanför.”

Medan teamet höll position, bröt jag mig in i det mindre skjulet där de förvarade industriella rengöringsmedel och klortabletter. Som sjukvårdare och expert på farmakologi visste jag exakt vad jag letade efter. Jag blandade snabbt ammoniakbaserade lösningsmedel med klorföreningar i två stora plasthinkar. Reaktionen var omedelbar. Kloramingas började utvecklas – extremt irriterande för ögon och luftvägar, tillräckligt stark för att skapa panik, men utan att riskera en eldexplotion.

Jag riggade små, fördröjda tändsatser på hinkarna och placerade dem direkt under lagrets huvudsakliga luftintag. “Gasen sprids om trettio sekunder,” meddelade jag. “Sätt på gasmaskerna. När de rusar ut genom nödutgångarna, tar vi dem i en korseld.”

Eldstrid i dimman

Trettio sekunder senare fylldes lagret av ett skriande larm. Fläktarna hade sugit in den tjocka, giftiga gasen. Paniken bröt ut omedelbart. Aegis-soldaterna, som inte var utrustade med gasmasker, började hosta våldsamt, ögonen tårades och deras strikta disciplin raserades. De störtade mot dörrarna precis som jag hade förutsett.

När ståldörrarna slogs upp i natten möttes de av Task Force Égide. Våra ljuddämpade vapen skapade en dödlig mur. Fienden besvarade elden blint i mörkret och regnet, men de var desorienterade.

Plötsligt hördes ljudet av tunga motorer. Tre pansrade stadsjeepar bröt genom en av lagerväggarna och körde rakt mot vår position, krossande allt i sin väg. Den främsta jeepen hade en monterad tung kulspruta på taket. De öppnade eld och stora kalibrar tuggade sönder betongpelarna runt oss.

“Ta skydd!” skrek jag när bitar av sten regnade ner över oss.

En av våra unga soldater, en krypskytt vid namn Luc, träffades i axeln. Han föll handlöst och blodet pumpade mörkt i nattljuset. Kulsprutan fortsatte att svepa över oss, spikade fast oss.

Jag tvekade inte. “Täckeld!” röt jag, kastade mig ut från mitt skydd och gled över den våta asfalten fram till Luc. Elden fräste runt mig, kulorna slog upp vattenpelare decimetrar från mitt ansikte. Jag drog in honom bakom en hög med stålbalkar.

“Jag blöder ur, ma’am!” flämtade han, ögonen uppspärrade av chock.

“Inte på mitt skift, Luc,” sa jag iskallt. Jag slet upp hans utrustning, bedömde skadan. Den subklavikulära artären var skuren. Ett vanligt tryckförband skulle inte räcka; han skulle förblöda på minuter. Jag tryckte omedelbart in mitt knä i hans bröstkorg för att låsa fast honom, grävde djupt med fingrarna direkt in i såret för att hitta artären och knep åt den manuellt. Det var brutalt, och han skrek rakt ut, men blodflödet stannade. Med min fria hand fiskade jag fram ett taktiskt hemostatisk förband från min rigg, packade såret stenhårt och applicerade tryck.

“Du kommer att klara dig,” sa jag och tittade honom djupt i ögonen tills hans andning lugnade sig. “Ligg still.”

Jag vände mig om. Kulsprutan malde fortfarande på, tvingade Moreau och de andra att hålla huvudet nere. Vi satt fast. Jag behövde ta ut fordonet.

Min blick föll på den stora lyftkranen ovanför oss, och på de tunga stålcontainrarna som hängde i dess krokar. Jag såg att styrskåpet för kranen stod oskyddat bara tio meter bort, rakt i skottlinjen.

Jag mindes generalens ord. Någon som kan vända en kritisk situation till en fördel med hjälp av miljön.

“Moreau! Ge mig en rökgranat och all täckeld ni har mot den tunga kulsprutan!”

Moreau nickade, osäkrade en rökgranat och kastade den. Sekunderna senare fylldes området mellan mig och styrskåpet av tjock, vit rök. Task Force Égide reste sig synkront och avlossade en ursinnig salva mot jeepen. Kulspruteskytten tvingades ducka in i fordonet.