Del 2 “Trettio sekunder!” vrålade besättningschefen, hans röst dränktes nästan omedelbart av ett nytt vindkast som fick hela helikoptern att skaka.

Jag tittade på Brick och Cutter. Vi sa ingenting. Vi behövde inte. Tillsammans vände vi oss om och gick in i skeppets varma innandöme.

Kylan från berget skulle sitta kvar i mig under en lång tid. Kanske för alltid. Den tystnad som min far hade talat om, den tystnad som formas till ett blad, den var fulländad nu. Bladet var smitt i blod, härdat i is och slipat till absolut perfektion. De hade skickat en småtjej upp på berget. Men det var inte hon som kom tillbaka.