Rampen stängdes med ett hydrauliskt väsande, och plötsligt dämpades dånet utifrån. Kabinen var badad i samma sjuka röda ljus som på vägen dit, men atmosfären var helt annorlunda.
Sjukvårdare kastade sig över Rourke, klippte upp hans byxor, injicerade morfin och påbörjade en blodtransfusion. Ambassadören låg hopkrupen i ett hörn, darrande men säker.
Jag kröp bakåt, lutade mig mot flygplanskroppens kalla vägg och drog upp knäna mot bröstet. Jag kramade mina egna armar, försökte stoppa skakningarna som äntligen bröt igenom muren av adrenalin. Jag blundade och andades. In på fyra. Håll på fyra. Ut på sex.
Någon satte sig tungt bredvid mig. Det var Brick. Han hade tagit av sig sin hjälm. Hans ansikte var sotigt, skägget fruset med istappar. Han tittade inte på mig, utan rakt fram på sjukvårdarna som arbetade på Rourke.
Han räckte ut en enorm hand. I den höll han en varm fältflaska i plåt.
Jag tog den med skakande händer, skruvade av locket och tog en djup klunk. Sött, skållhett te brände hela vägen ner i magen och spred en välkommen våg av värme inifrån.
“Tack,” viskade jag.
Brick nickade bara, fortfarande med blicken fäst rakt fram. “När vi landar på hangarfartyget kommer det att vara massor av mässing där. Generaler. Kostymer. De kommer att ställa frågor.”
“Jag är redo.”
Han vände långsamt huvudet och tittade på mig. Hans blick var granskande, som om han försökte hitta den lilla flickan som satt mittemot honom för några timmar sedan. Han hittade henne inte.
“De kallade dig ett experiment,” sa han lågt, över motorbullret. “När Rourke sa att vi skulle ha med oss en femtonårig tjej som prickskyttestöd… vi trodde han hade tappat förståndet. Vi skrattade åt det. Jag skrattade åt det.”
“Det gör inget.”
“Jo, det gör det,” avbröt han strängt. “För i den där snön… när allt gick åt helvete, var det inte mässingen eller träningen som räddade oss. Det var du. Du höll linjen. Och det, Cross, det glömmer vi aldrig.”
Han sträckte fram sin hand. Jag tittade på den, stor som en björntass, grov och ärrad. Jag lade min mycket mindre, smutsiga och blodiga hand i hans. Han kramade den hårt, ett tyst brödraskap som smiddes i bergets is och fiendens blod.
Cutter kom fram från cockpit, höll i en takrem för balansen. Han stannade framför mig.
“Paketet är levererat. Rourke är stabil, han kommer att få behålla benet,” sa Cutter. “Och de underrättelsekillar som sa att det fanns sex fiender där nere? När vi kommer tillbaka tänker jag personligen bryta näsan på var och en av dem.”
Jag log. Ett svagt, trött leende, men det var äkta.
Resten av flygningen var tyst. Helikoptern skar genom natten, bort från stormen, bort från de kalla bergen. När vi till slut närmade oss hangarfartyget, den flytande staden ute på det mörka havet, började jag mentalt förbereda mig för nästa strid. Den i debriefing-rummet.
När hjulen slog i däcket och rampen fälldes ner, strömmade sjukvårdspersonal in med bårar. De tog hand om Rourke och ambassadören. Sedan kom säkerhetspersonalen, höga officerare i rena, pressade uniformer, som stod med armarna i kors och väntade på oss.
Jag reste mig upp, kände tyngden av mitt tomma gevär när jag slängde det över axeln. Jag rättade till min jacka, torkade bort lite intorkat blod från kinden, och gick nerför rampen, flankerad av Brick och Cutter.
En överste med stela axlar och kalla ögon klev fram. Han tittade på männen, sedan på mig.
“Ni har varit igenom en eldstrid. Vi har hört fragmentariska rapporter om massiva fiendeförluster. Och vi är informerade om att… specialkonsult Cross avlossade sitt vapen.” Överstens tonfall antydde att detta var ett enormt problem.
Innan jag hann svara, klev Cutter fram en halv meter, precis nog för att placera sig mellan mig och officeren.
“Med all respekt, sir,” sa Cutter, hans röst drypande av isig auktoritet. “Specialkonsult Cross utförde direkta order från Kommendör Rourke. Och hon genomförde den mest anmärkningsvärda eld- och rörelseunderstödet jag någonsin sett. Trettio bekräftade mål. Vi är vid liv tack vare henne.”
Översten blinkade, tydligt ställd över Cutter’s ohämmade försvar. “Trettio? Av… henne?”
Brick ställde sig på min andra sida, korsade sina enorma armar. “Det stämmer, sir. Miss Cross är inte en gäst. Hon är en av oss. Några fler frågor, eller kan min skytt få lite mat och vila?”
Översten tittade från Brick till Cutter, och sedan slutligen ner på mig. Jag mötte hans blick utan att blinka. Jag var trött, frusen, utmattad in i märgen. Men jag var inte rädd. Rädsla var bara information, och jag hade all information jag behövde. Jag var femton år gammal. Jag hade räddat USA:s främsta elitsoldater, och de stod nu som en mur runt mig.
“Debriefing om två timmar,” sa översten slutligen, hans röst betydligt mer dämpad. “Bra jobbat, team.”
Han vände på klacken och gick.
