“Ni hade ingen order att dö, överste,” svarade jag, blicken fäst vid hans skada innan jag mötte hans isgrå ögon. “Jag gjorde matten. Ekvationen krävde en lösning. Jag löste den.”
Ett svagt, smärtsamt leende ryckte i mungipan på Cutter, som hade kommit närmare. “Trettio bekräftade,” sa Cutter. “Hon plockade dem som jävla lerduvor i en orkan. Jag har aldrig sett något liknande. Aldrig.”
Rourke stängde ögonen ett ögonblick, en våg av smärta sköljde över hans ansikte. När han öppnade dem igen fanns det en ny förståelse i dem. Han tittade på flickan framför sig, inte som ett barn, utan som det vapen hon hade visat sig vara.
“Exfil-fågeln,” sa Rourke svagt. “Vad är status?”
Brick skakade på huvudet. “Stormen har blivit värre. Piloterna säger att de har noll sikt. De kan inte ta sig genom passet utan att klippa rotorerna mot bergsväggen. Vi är fast här i minst två timmar tills lågtrycket drar förbi.”
Två timmar. I den här kylan, med en allvarligt sårad man och en chockad civilist. Det var en dödsdom.
“Vi håller positionen,” sa Rourke, även om hans kropp skakade. “Vi har flaskhalsen. Om de skickar förstärkningar upp från dalen…”
“Då kommer de att få klättra genom helvetet för att nå oss,” avslutade Cutter och laddade om sitt vapen.
Jag insåg plötsligt att jag fortfarande hade mina tjocka handskar på mig. Mina fingrar kändes klumpiga och frusna. Jag drog av dem, andades på mina händer och grävde i min stridspackning. Jag drog fram min egen sjukvårdsväska.
“Brick, din turnikyr sitter snett. Trycket ligger fel på artären,” sa jag, min röst klev omedvetet in i samma sakliga tonfall som min far brukade använda. “Lossa den ett halvt varv. Låt mig lägga ett hemostatisk förband direkt i sårhålan först.”
Brick tittade på mig, sedan på Rourke, som gav en svag nick. Brick backade undan.
Mina händer, som nyss hade släckt trettio liv med klinisk precision, var nu tvungna att rädda ett. Jag sprättade upp förbandet.
“Det här kommer att bränna, överste,” varnade jag.
“Gör det bara, gamine,” väste han. Han kallade mig fortfarande gamine (kid), men det lät annorlunda nu. Det var inte längre ett hån.
Jag pressade in det kemiska förbandet i skotthålet. Rourke kvävde ett vrål, hans kropp spändes som en fiolsträng, och Brick fick hålla ner hans axlar. Jag höll trycket, pressade hela min kroppsvikt mot hans ben. Tystnaden i grottan fylldes bara av stormens dån och Rourkes tunga, rosslande andetag.
“In på fyra,” viskade jag till honom, lutad nära hans ansikte. “Håll på fyra. Ut på sex.”
Till min förvåning följde han rytmen. Hans andning saktade ner. Efter fem minuter var blödningen under kontroll, och jag hjälpte Brick att dra åt turnikyren igen, denna gång högre upp och mer exakt.
Vi svepte in Rourke i ytterligare en värmefilt och flyttade honom djupare in i grottan, bort från den iskalla vinden som svepte in vid ingången. Ambassadör Greaves satt hopkrupen bredvid honom, stirrade tomt framför sig och muttrade obegripligheter.
“Vad händer nu?” frågade jag och reste mig upp. Mina ben kändes som bly.
Cutter kastade ett extra magasin till mig. Jag fångade det i luften, tittade ner på det. Det var för en M4, inte mitt krypskyttegevär.
“Din .338 är tom, eller hur?” sa Cutter.
“Ja. Trettio skott. Trettio träffar.”
“Då är det dags att du lär dig slåss på nära håll. Ta Rourkes karbin. Om det kommer någon genom den där snöstormen, kommer de att vara precis inpå oss innan vi ser dem.”
Jag nickade, plockade upp Rourkes M4 från marken och drog tillbaka manöverhandtaget för att se till att en kula låg i loppet. Vapnet kändes litet och ovant jämfört med mitt, men balansen var perfekt.
Vi bildade en försvarsperimeter. Brick och Cutter lade sig vid grottans mynning, dolda bakom stenblock. Jag tog position längre bak, fungerande som andralinje och sjukvårdare om något skulle gå snett.
Timmen som följde var den längsta i mitt liv. Kylan letade sig in i märg och ben, förvandlade svett till is och hotade att vagga in oss i den dödliga sömnen som hypotermi för med sig. Min hjärna vägrade dock att stänga ner. Varje vindpust, varje skrapande ljud från klipporna lät som en annalkande fiende.
Jag tänkte på min far. Han hade lärt mig skjuta innan jag lärde mig cykla. Ett vapen är ett verktyg, mija, brukade han säga när vi satt på verandan i Texashettan och rengjorde gevären. Det har ingen själ, ingen moral. Det är du som måste vara själen. Om du drar det, måste du veta exakt varför, och du måste kunna leva med det.
Jag blundade och såg för min inre syn kropparna falla i snön igen. Mannen som försökte nå kulsprutan. Killen med raketgeväret. Jag kände inget ånger. Om jag inte hade skjutit, hade männen runt mig varit döda. Matematiken var enkel. Men något hade ändå förändrats. En gräns hade passerats, en dörr hade stängts. Den lilla flickan som åkte med som “observationskonsult” hade dött uppe på åskammen; den person som klev ner från berget var en soldat.
