“Cross. Här är Cutter. Vi har paketet. Ambassadören är säkrad. Rourke lever, skottskada i benet, vi har stoppat blödningen. Vi rör oss mot exfil-punkt Alfa.” Det blev en lång tystnad på linjen. Vinden tjöt. Sedan kom Cutters röst igen, och den lät annorlunda. Inte längre som mannen som tittade på en fläck på golvet. “Bra jobbat, ungen. Vi är skyldiga dig.”
Jag tryckte på sändknappen, kände hur mina läppar var stela av kylan.
“Uppfattat, Cutter. Vi ses vid fågeln.”
Jag slöt ögonen, packade ihop mitt gevär, och började den långa vandringen nerför berget. Tystnaden hade blivit ett vapen. Och jag hade visat dem precis hur vasst det kunde vara.
Del 3
Vägen ner från åsen var ett annat slags helvete. När adrenalinet som hade drivit mig genom de senaste tjugo minuterna började ebba ut, ersattes det av en kyla som tycktes komma inifrån mina egna ben. Min kropp skakade våldsamt, oberoende av min vilja. Varje steg genom de midjedjupa snödrivorna krävde en medveten ansträngning, en förhandling med muskler som skrek åt mig att bara lägga mig ner och blunda.
En fot framför den andra, intalade jag mig själv. In på fyra. Ut på sex.
Mörkret var nästan totalt nu. Den enda ljuskällan var det svaga, spöklika skenet från anläggningen nere i dalen, där lågor slickade ut ur de söndersprängda skjutluckorna och kastade flackande skuggor över de döda. Trettio kroppar. Trettio ekvationer. Mitt sinne försökte greppa vidden av det, men jag stängde av den tanken innan den hann slå rot. Det fanns inte tid för moraliska reflektioner. Inte än. Berget brydde sig inte om vem som var ond eller god; det dödade alla lika effektivt om man förlorade respekten för det.
Jag navigerade via min inbyggda GPS och de topografiska minnesbilderna jag hade präntat in under genomgången. Exfil-punkt Alfa låg två kilometer västerut, en relativt plan platå skyddad av överhängande klippor, precis tillräckligt stor för att en Chinook skulle kunna trycka ner sina hjul i snön.
Stormen hade inte bedarrat. Vinden ylade som en sårad varg och kastade ispiggar i mitt ansikte. Min andedräkt frös till is i kragen på min jacka. Det kändes som om jag rörde mig i ultrarapid, en ensam varelse på en frusen planet. Remington-geväret på min rygg, nu tomt och onödigt tungt, gnagde in i min axel för varje steg.
Efter vad som kändes som en evighet, men förmodligen bara var fyrtio minuter, började terrängen plana ut. Genom den virvlande snön fångade mitt termiska sikte upp svaga signaturer. Fem kroppar. En av dem låg ner.
Jag stannade till, tvekade en sekund och slog tre korta klick på min radio. Jag närmar mig.
Tre klick kom som svar. Kusten är klar.
När jag stapplade in i skyddet av klippöverhänget vid Alfa, var det första jag såg Cutter. Han stod på vakt vid kanten av platån, hans automatkarbin höjd, ögonen spanande ut i mörkret. Han sänkte vapnet bråkdelen av en tum när han såg mig. Det fanns ingen besvikelse i hans blick nu. Bara en utmattad, stenhård bekräftelse.
Längre in under klippan hade teamet satt upp en provisorisk bas. Brick satt på huk bredvid en gestalt som låg utsträckt på en värmefilt. Rourke. Längst in i hörnet satt en äldre man i en sönderriven, dyr kostym, insvept i överlevnadsfolie. Ambassadör Greaves. Han skakade okontrollerat, ögonen vida av chock.
Jag klev in i skyddet. Vinden dämpades omedelbart till ett dovt muller utanför.
Brick tittade upp från Rourkes ben. Hans händer var täckta av blod. Rourkes ansikte var kritvitt, läpparna blå, men hans ögon var öppna och lika hårda som alltid.
“Cross,” väste Rourke genom sammanbitna tänder. Hans röst saknade sin vanliga kraft, reducerad till ett smärtfyllt raspande.
“Överste,” svarade jag, min röst märkligt stadig trots att mina knän höll på att vika sig. Jag lät Remington-geväret glida ner från axeln och ställde det mot stenväggen.
Brick reste sig upp, torkade händerna på sina byxor och tog ett steg mot mig. Han tornade upp sig i mörkret. Under en bråkdel av en sekund trodde jag att han skulle skälla ut mig, påminna mig om att jag var en civilist som hade brutit mot order. Istället sträckte han ut en massiv hand och lät den landa tungt på min axel. Det var inte en vänskaplig klapp; det var ett erkännande. En tyngd som överfördes.
“Vi hade varit köttfärs,” sa Brick, hans röst mörk och låg. “Hela jävla plutonen. De hade oss inringade. Vi såg inte ens hälften av de där kulsprutorna.”
“Det var min uppgift att se dem,” sa jag kort.
“Du hade ingen order att skjuta,” kom Rourkes röst från golvet. Varje ord verkade kosta honom ansträngning.
Jag klev förbi Brick och knäböjde bredvid min befälhavare. Turnikyren runt hans högra lår var åtdragen till max. Blodet hade slutat pumpa, men tyget runt såret var en mörk, frusen massa. Han hade förlorat mycket blod. För mycket.
