Del 2
“Trettio sekunder!” vrålade besättningschefen, hans röst dränktes nästan omedelbart av ett nytt vindkast som fick hela helikoptern att skaka.
Rampen bakom oss började sänkas. Det var som att öppna dörren till ett frysrum i helvetet. Kylan slog emot oss som en fysisk vägg, en massiv tryckvåg av is och snö som genast letade sig in i varje springa av min utrustning. Världen utanför var ingenting annat än ett kaotiskt, virvlande mörker av vitt och grått.
“Rör på er! Gå, gå, gå!”
Männen reste sig som en enda organism. Deras rörelser var inövade, flytande trots den tunga utrustningen. Brick försvann ut i den vita avgrunden först, följd av Cutter och de andra. Jag väntade på min tur, kramade Remington-geväret mot bröstet. När jag nådde kanten av rampen mötte jag Rourkes blick. Han nickade kort, en order maskerad som en gest. Jag hoppade.
Snön räckte mig till midjan. Landningen var mjuk men brutal; kylan bet igenom mina byxor omedelbart. Helikoptern hovrade bara i några sekunder innan den vrålade uppåt och försvann in i molnen, lämnade oss i en tystnad som inte var någon tystnad alls, utan ett konstant, öronbedövande dån från stormen.
Rourke kommunicerade med handtecken. Ingen radio disciplin i världen kunde överrösta den här vinden utan att riskera upptäckt, och headseten var inställda på lägsta möjliga röstvolym. Han pekade mot dalen, sedan drog han två fingrar över sina ögon och pekade mot den branta klippväggen i nordost. Min position.
Jag gjorde en tumme upp. Jag behövde inte säga något. Jag vände ryggen mot teamet och började klättra.
Att röra sig genom djup snö i en snöstorm är inte att gå, det är att brottas med berget. Varje steg krävde att jag lyfte benet högt, trängde ner stöveln, fann fäste och drog upp resten av min kroppsvikt. Vapnet på min rygg kändes tyngre för varje meter. Vinden slet i mig, försökte kasta ner mig från klippkanten.
Fokusera på andningen, ekade min fars röst i mitt bakhuvud. In på fyra. Håll på fyra. Ut på sex. Kylan är din vän, mija. Den håller dig vaken. Den håller dig skarp.
När jag äntligen nådde åskammen brände mina lungor och musklerna skrek. Jag fann en naturlig fördjupning mellan två stenblock som erbjöd visst skydd mot den värsta vinden. Jag lät mig falla ner på mage, drog av linskydden på siktet och fällde ut bipoden. Jag lade ut min liggunderlag av skumplast — det enda som skilde mig från förfrysning — och positionerade mig bakom geväret.
Genom det termiska siktet blev den blinda vita världen plötsligt en landskap av gråtoner, med värmekällor lysande i intensivt vitt. Nere i dalen kunde jag se anläggningen. Det var inte mycket mer än några betongbunkrar insprängda i berget, halvt begravda under snödrivorna.
Jag svepte över området. En… två… tre värmesignaturer rörde sig långsamt utanför huvudingången. Vakter. Inne i den nedre byggnaden fanns flera suddiga, glödande fläckar bakom de tjocka väggarna.
Sedan fann jag mitt team. De var sex svaga värmesignaturer som rörde sig med iskall precision längs den västra flanken, formade som en spjutspets. De utnyttjade terrängen perfekt, gled från sten till sten, osynliga i stormen.
Jag tryckte in knappen på min mikrofon. “Cross i position. Överblick etablerad. Tre hostila mål vid huvudingången. Inga termiska indikationer på bakhåll.”
“Uppfattat, Cross,” kom Rourkes röst genom öronsnäckan, kylig och lugn. “Vi påbörjar inbrytning. Håll koll på ryggen.”
Allt verkade gå enligt plan. Tills berget vaknade.
Det hände på ett ögonblick. Rourkes team hade precis nått den sista skyddande klippan, bara trettio meter från huvudingången, när hela anläggningen plötsligt badade i ett onaturligt, skarpt ljus. Kraftfulla halogenlampor, dolda under snöklädda nät, tändes och förvandlade snöstormen till en bländande vit vägg som avslöjade teamet helt.
Sedan började berget spy eld.
Genom siktet såg jag hur dolda skjutluckor i klippväggen ovanför bunkrarna öppnades. Inte tre vakter. Inte sex. Underrättelsetjänsten hade haft fel. Det fanns ett helt nätverk av skyttegravar och befästa positioner högre upp på sluttningen, positioner som hade varit nedkylda och dolda för mina termiska svep.
Tunga kulsprutor — DShK, kaliber 12.7mm — började hamra. De enorma spårljusprojektilerna rev genom natten och splittrade klippblocken där SEAL-teamet hade sökt skydd.
“Bakhåll! Bakhåll!” Cutter skrek i radion, hans röst förvrängd av statiskt brus och ljudet av stenkross. “Vi är fastnaglade! Flera tunga vapen från… fan, de är överallt!”
Genom mitt sikte såg jag hur snön runt teamet kokade av kulnedslag. De var helt fastlåsta. Om de rörde sig en millimeter utanför stenarnas skydd skulle de bli slitna i stycken.
Jag fäste korshåret på den närmaste kulspruteskytten. Min puls var stadig. Mitt finger vilade lätt på avtryckaren.
“Överste, jag har lösning på de tunga vapnen,” sa jag i radion. “Begär tillstånd att engagera.”
Bara statiskt brus svarade.
“Överste Rourke, jag har målen. Begär tillstånd.”
