“Rörelse,” väste Cutter plötsligt.

Jag slog upp ögonen, lyfte M4:an och tryckte kolven mot axeln. Genom mitt infraröda mörkersikte såg jag vad Cutter såg.

Två värmesignaturer rörde sig långsamt uppför den branta stigen mot vår platå. De bar inga uniformer, bara tunga vinterkläder och automatvapen. De hade följt våra spår innan stormen hann sopa igen dem helt.

“Bara två?” viskade Brick.

“Kan vara en förtrupp. Släpp dem nära. Ingen mynningsflamma förrän de är inom tjugo meter,” beordrade Cutter.

Spänningen i grottan blev påtaglig, tjockare än den kalla luften. De två männen kämpade sig upp över kanten på platån. De rörde sig försiktigt, vapnen höjda, kisande genom snöfallet. De visste att vi var här någonstans.

När den första mannen klev fram bakom ett stenblock, bara femton meter bort, hostade Bricks ljuddämpade karbin till. Tre snabba skott. Mannen föll handlöst framåt, död innan han träffade marken.

Den andra soldaten hann reagera. Han kastade sig åt sidan och öppnade eld på måfå mot grottmynningen. Kulorna rikoschetterade mot stenarna med öronbedövande gnisslanden och skickade skurar av granitsplitter över Cutter och Brick.

“Jag har honom inte, han är bakom stenen!” ropade Brick över elden.

Jag såg vinkeln. Jag såg geometrin i rummet.

Jag reste mig upp, klev fram ur mörkret djupare inne i grottan och fann min skottlinje. M4:an hade inget långdistanssikte, det var ett instinktivt skott. Jag lät rödpunkten vila på kanten av stenblocket, precis där fiendens axel stack fram när han lutade sig ut för att skjuta igen.

Jag andades ut. Klämde av två skott.

Det första träffade stenblocket och splittrades. Det andra träffade honom i nyckelbenet och kastade ut honom i det öppna. Innan han hann falla sköt Cutter honom i bröstet.

Sedan blev det tyst igen, bortsett från stormen.

Cutter tittade över axeln på mig. “Du har reflexer också.”

“Geometri,” svarade jag kort och sjönk tillbaka ner i mörkret bredvid Rourke.

Rourke var vid medvetande, hans ögon glänste av feber och smärta i det dunkla ljuset. Han hade sett allting.

“Cross,” viskade han.

Jag lutade mig närmare. “Ja, överste.”

“Du bröt mot en direkt order.”

“Jag är medveten om det.”

“Det kommer att bli en utredning. Det måste det bli. En civilist, minderårig, som engagerar fientliga styrkor utan tillstånd… De kommer att grilla oss båda.”

“Jag vet.”

Han tog ett djupt, rosslande andetag och hans hand sköt plötsligt ut, grep tag i min krage med överraskande styrka. Han drog mig ner så att våra ansikten var bara centimeter från varandra.

“Min radio gick sönder under bakhållet,” sa Rourke, hans röst mörk och intensiv, varje ord noggrant formulerat. “Jag gav ordern om engagemang via handtecken innan vi blev fastnaglade. Du agerade exakt enligt mina direktiv. Förstår du mig, Cross?”

Jag tittade in i hans febriga ögon. Han erbjöd mig en livlina. Han ljög för att skydda mig från krigsrätt och byråkrati, trots att han är en man som levde och andades protokoll.

“Jag förstår, överste. Order mottagen via handtecken. Tillstånd att engagera godkänt.”

Han släppte min krage och sjönk tillbaka mot värmefilten, slutit ögonen. “Bra. Och Cross?”

“Ja?”

“Din pappa… hade varit stolt över matten idag.”

Ett plötsligt brus i Cutters radio fick oss alla att stelna till.

“Vargflock, detta är Stålregn. Vi har ett fönster på tre minuter i stormens öga. Vi är på väg ner, tänd IR-blixtarna, vi kommer in hett!”

“Mottaget Stålregn,” svarade Cutter, hans röst fylld av en plötslig, elektrisk energi. “Tänd upp, Brick! Ta paketet, Cross, du tar Rourke med mig. Vi åker hem!”

Brick kastade ut två infraröda strobelampor i snön utanför grottan. De var osynliga för blotta ögat, men lyste som fyrar genom helikopterns instrumentering. Sedan greppade han tag i ambassadören, drog upp honom på fötter och slängde bokstavligen upp honom på axeln som en jutesäck.

Jag och Cutter tog varsin sida av Rourke, drog upp hans tunga, utrustningsklädda kropp och stöttade honom mellan oss. Smärtan fick Rourke att bita ihop käkarna så hårt att jag trodde tänderna skulle spricka, men han gav inte ifrån sig ett ljud.

Mindre än trettio sekunder senare dök den svarta massan av Chinook-helikoptern upp ur de virvlande molnen, likt ett enormt, rytande monster. Rotorvindarna multiplicerade stormens kraft och tvingade oss nästan ner på knä, piskande upp en orkan av snö och is. Rampen var redan utfälld.

Vi rörde oss som en enhet, snubblade framåt genom djupsnön. Brick nådde rampen först, dumpade ambassadören i händerna på besättningschefen och vände sig om för att ge täckeld. Det behövdes inte; stormen svalde allt, och inga fler fiender dök upp ur mörkret.

Cutter och jag hävde Rourke upp på rampen. Några händer från insidan drog in honom. Jag slängde mig in precis när helikoptern började stiga. Gravitationen tryckte mig mot durken när piloten drog maskinen rakt uppåt med maximal kraft för att undvika klippväggarna, och lutade oss i en brutal vinkel.