“Negativt, Cross!” Det var Bricks röst, flämtande, panikslagen. “Rourke är träffad! Han ligger i det öppna, bakom en jävla stenbumling. Vi kan inte nå honom. Radion är död!”

Reglerna ekade i mitt huvud. Inget väpnat ingripande utan mitt uttryckliga godkännande. Om jag sköt bröt jag mot direktiva order. Jag kunde bli ställd inför krigsrätt. Jag var en femtonårig civilist, en “specialkonsult” tagen för min onaturliga talang, inte en invigd soldat.

Jag tittade genom siktet. Rourkes värmesignatur låg hopkrupen bakom en sten som snabbt smulades sönder av den tunga elden. Två fiender med automatkarbiner rörde sig nerför sluttningen för att flanka honom. Han hade sekunder kvar att leva.

Rädsla är bara information.

Jag andades ut.

Mitt finger kramade avtryckaren.

Geväret sparkade till mot min axel som en rasande häst, den massiva rekylen absorberades av min kroppsvikt och bipoden. Det dova dånet från .338 Lapua-patronen svaldes nästan helt av stormen.

Nere i dalen stannade den första flankerande fienden upp mitt i ett steg, kastades bakåt av den enorma kinetiska energin från projektilen och landade livlös i snön. Hans kamrat vände sig om, förvirrad, letande efter var skottet kom ifrån.

Han fick aldrig veta. Mitt andra skott tog honom i bröstet två sekunder senare.

Jag repeterade slutstycket, den varma mässingshylsan flög ut i mörkret och snön fräste när den landade. Jag skiftade målfokus. De tunga kulsprutorna.

Avståndet var 850 meter. Vinden kom från nordväst, byig, varierande mellan sju och tio meter per sekund. Jag kompenserade, lade korshåret tre punkter till vänster om skyttens huvud, strax ovanför hans hjälm för att kompensera för kulbanans fall.

Skott. Träff.

Kulsprutan tystnade när skytten kollapsade över vapnet.

Förvirringen spred sig i fiendens led. De var inställda på en massaker nere i dalen, inte på osynlig död som regnade ner från himlen. De sköt vilt i alla riktningar, deras mynningsflammor gav mig perfekta måltavlor i det termiska siktet.

Jag stängde av allt annat. Ljudet av stormen försvann. Kylan i mina fingrar försvann. Det fanns bara andningen, rytmen och riktmedlet.

In på fyra. Lås målet.
Håll på fyra. Beräkna vinden.
Ut på sex. Skjut.

Repetera. Hitta nytt mål. Mät upp. Skjut.

En krypskytt är inte en massmördare; en krypskytt är en matematiker med en dödlig ekvation. Jag räknade dem när de föll.

Sju. En man försökte ta över den tysta kulsprutan. Han hann aldrig ens röra handtagen innan min kula penetrerade hans axelparti.
Tolv. En grupp på fem män försökte göra en samordnad räd mot Cutters position. Jag bröt deras ledning genom att eliminera den främsta, och plockade sedan de andra tre medan de i panik försökte fly tillbaka mot bunkern. Den femte togs ner av Cutters eld.
Arton. Två män på taket av huvudbunkern, utrustade med raketgevär. Jag tog ammunitionbäraren först. När raketerna på hans rygg exploderade av träffen, svepte tryckvågen med sig skytten ner från taket.

De försökte hitta mig, men min position var perfekt. Jag låg högt, inbäddad i stormen, och min ljuddämpare svalde mynningsflamman helt. För dem var jag ett spöke som drog ut deras själar en efter en.

Tjugofem. Tjugosex.

Stormen dämpade inte min vrede, den kylde ner den till rent is. Jag såg hur Brick äntligen kunde röra sig framåt, gripa tag i den skadade Rourke och dra in honom i skydd under Cutters täckeld. De var säkra för tillfället, men gårdsplanen kokade fortfarande av fiendesoldater som stormade ut från de djupare tunnlarna.

De försökte gruppera om vid en bepansrad dörr, insåg att attacken kom uppifrån och började peka mot min ås. Tunga vapen började riktas mot min generella riktning. Jag hade stannat på samma plats för länge. Det är den första regeln man lär sig. Men om jag flyttade mig nu skulle jag förlora vinkeln, och SEAL-teamet skulle bli överkörda.

Jag stannade. Jag vässade bladet.

Tjugosju. Skottet genomborrade hjälmen på den lokala befälhavaren.
Tjugoåtta. Tjugonio.

Vinden piskade is mot mina ögon, men jag blinkade inte. Snön runt mig började smälta av värmen från ljuddämparen, och den söta lukten av bränt krut hängde tungt i min grop.

Mitt trettionde mål var en man som desperat försökte släpa in en tung kaliber .50 i en fönsteröppning. Han var mitt sista direkta hot mot inbrytningsteamet. Jag tog ett djupt andetag, lät hjärtslagen lugna sig, och lät fingret krama avtryckaren.

Klicket var tomt. Jag var ur ammunition.

Men när jag tittade genom siktet såg jag hur Brick, Cutter och resten av teamet sparkade in den bepansrade dörren. De rörde sig med en brutal, ohämmad aggression, rensade rum efter rum. Gårdsplanen låg tyst, dekorerad med kroppar som redan började täckas av snön. Trettio utslagna hot. Trettio ekvationer lösta.

Jag låg kvar. Lät kylan krypa tillbaka in i märgen. Lät adrenalinet sakta sjunka undan, vilket efterlämnade en ihålig, brännande utmattning i mina lemmar.

Fem minuter senare sprakade radion till liv.