Andrei började röka under de dagar jag var borta. Han slutade till slut, men inte innan vanan hade märkt hans lungor och hans tålamod. Han drabbades av två hjärtattacker flera år senare och lämnade operationen efter den andra.

Vi skyllde aldrig högt på varandra för resan.

Det behövde vi inte. Skulden hade bott i huset tillräckligt länge.

Sonya växte upp allvarlig och observant. Hon tog silvermedalj i skolan och började studera juridik. Hon sa att beslutet var hennes, även om jag visste att barn ofta bygger karriärer på frågor som deras föräldrar aldrig svarar på.

Jag lämnade åklagarmyndigheten 2005 och började på juridiska fakulteten vid Irkutsk statliga universitet. Jag undervisade i brottsprocess och bevis i organiserad brottslighet. Mina elever visste att jag insisterade på detaljer som andra ansåg vara triviala.

En kopp placerad på fel bord.

En fördröjning innan ett svar.

En sko i en korridor.

Ett föremål som ingen förövare tycker spelar roll.

“Bevis behöver inte vara högljudda,” sa jag till dem. “Den måste överleva.”

Jag berättade aldrig hela historien i klassen.

I tjugo år reste jag bara med flyg.

En gång, år 2001, köpte jag en tågbiljett till Moskva. Jag nådde perrongen, såg vagnen och vände mig om. Andrei frågade inte varför när jag kom hem med ett flygcertifikat.

Sedan, i september 2014, bad Sonya mig att komma på besök för hennes tjugosjunde födelsedag.

“Flyg,” sa hon.

“Jag tar tåget.”

Det blev tyst på linjen.

“Är du säker?”

“Ja.”

Jag begärde bil sju, kupé sex.

Expediten tvekade när jag förklarade att numret spelade roll. Sedan hittade hon det och reserverade rummet.

Andrei ställde samma fråga som Sonya gjorde.

“Varför just den kupén?”

“För att jag lämnade den en gång utan att välja.”

Han tittade på mig länge.

Sedan nickade han.

På avresekvällen gick jag ombord ensam.

Vagnen var nyare, men måtten var nästan desamma. Blå klädsel. Ett smalt bord. En metallstege. En dörr med en kedja.

Jag ställde en liten trälåda på bordet och öppnade den.

Inuti låg det silverfärgade hjärtmedaljongen.

Åklagarmyndigheten hade lämnat tillbaka den till mig efter rättegången i ett förseglat beviskuvert. Jag hade bytt ut den trasiga kedjan, men aldrig putsat bucklan efter min knytnäve.

Jag öppnade medaljongen. Sonyas sjuåriga ansikte såg tillbaka på mig, vita band lyste mot mörkt hår.

Jag ställde den på nattduksbordet i full vy.

1994 hade jag gömt den eftersom att gömma den kunde bevisa att jag varit där.

År 2014 lämnade jag den synlig eftersom det inte fanns någon kvar att gömma sig för.

En ung konduktör knackade.

“Te?”

“Med citron, tack.”

Hon återvände sex minuter senare. Glaset var fyllt till max. Hon dröjde inte kvar i dörröppningen. Hon frågade inte varför jag reste eller vilka papper jag bar med mig.

Vid elva drog jag för gardinen och spände fast kedjan.

Tåget gick västerut genom Zima, Tulun och Tayshet.

Klockan 01:42 på morgonen närmade sig den kurvan.

Jag visste att hastigheten skulle sjunka till ungefär fyrtiotvå kilometer i timmen. Slänten skulle vara utomhus, oförändrad i mörker. Rälsen skulle fortfarande böja sig mot bron. Någonstans under stigen täckte gräs platsen där jag hade öppnat ögonen.

Jag låg vaken och lyssnade på hjulen.

Den gamla rytmen återvände.

Ta-dum. Ta-dum.

För ett ögonblick var jag trettioåtta igen. Barfota på kallt linoleum. Gennadys skakande nyckel. Viktors hand på min arm. Ytterdörren öppnas.

Jag sträckte mig mot nattduksbordet och rörde vid medaljongen.

“Jag är här,” sa jag.

Tåget körde in i kurvan.

Inget hände.

Ingen skugga blockerade ljuset. Ingen nyckel vrids. Ingen hand nådde genom mörkret.

Kurvan var bara en kurva.

Jag började räkna rälsfogarna, på samma sätt som jag räknat sliprar genom dimman.

Vid femhundra saktade min andning ner.

Vid tusen somnade jag.

Inte lättvindigt. Inte med ett öra öppet. Jag sov till morgonen.

När jag vaknade knackade konduktören för att säga att Irkutsk låg fyrtio minuter bort. Jag klädde mig i den marinblå kostym jag hade haft på mig under konfrontationen med Kolesnikov. Det passade fortfarande. Mitt hår var nu silver, uppsatt i en enkel knut.

Tåget följde Angarafloden under ett slöja av morgondimma. Vatten dök upp och försvann genom träden.

Konduktören gick in för att hämta teglaset. Hon lade märke till medaljongen.

“Det är vackert.”

“Min dotter gav den till mig.”

“Gammal?”

“Sedan 1994.”

Tåget saktade ner under stationsklockan.

Sonya stod på plattformen i en lätt höstrock. Hon var lång, samlad och liknade inte längre barnet på fotografiet – förutom runt ögonen.

Jag steg försiktigt ner, höger fot först, sedan vänster.

Den gamla skadan värkte fortfarande i kallt väder, men den morgonen var det tyst.

Sonya omfamnade mig länge.

“Hur sov du?” frågade hon.

Jag tittade tillbaka på bil sju.

“Nåväl,” sa jag. “Den här gången sov jag gott.”

Hon tog min resväska och vi gick tillsammans mot stationens utgång.