Tågvagnen rymde mer än bara föremål. Fibrer från mitt nattlinne låg kvar nära kupédörren. Min vänstra toffel låg i korridoren. Dess position visade var jag hade dragits ut ur rummet. Servicenyckeln hade färska märken. Besättningsloggen placerade båda männen i tjänst.

Deras noggranna plan hade blivit en karta.

Andrei nådde Tayshet den natten.

Jag hörde ankomstmeddelandet genom sjukhusväggen. Tåg tre-tolv från Irkutsk, plattform tre.

För första gången sedan attacken log jag.

Han gick in i rummet tio minuter senare iförd samma skinnjacka som på stationen. Han stannade vid fotändan av sängen.

Ingen av oss sa något.

Hans ansikte såg år äldre ut. Det var grått i hans hud, och hans händer skakade som om han just avslutat en svår operation. Han gick långsamt fram till mig, satte sig och lade pannan mot min friska hand.

“Jag sa åt dig att inte gå,” viskade han.

“Jag vet.”

“Jag trodde du var borta.”

“Jag vet.”

Han lyfte på huvudet. “Jag borde ha stoppat dig.”

“Det kunde du inte ha gjort.”

“Jag borde ha följt med dig.”

“De skulle ha ändrat planen.”

Han slöt ögonen.

“Andrei, titta på mig.”

Det gjorde han.

“Jag kom tillbaka.”

Orden räckte inte, men det var vad vi hade.

Fyra dagar senare förflyttades jag till ett bevakat sjukhus i Irkutsk. Fönstret hade galler, inte för att hålla mig inne, utan för att hålla andra ute. Endast Andrei och Zhmut fick regelbunden tillgång.

På den femte dagen tog Zhmut med Sonya.

Hon kom in i sin skoluniform utan vita band. Andrej stannade utanför och stängde dörren bakom sig.

Hon stod nära väggen och stirrade på bandaget på min tinning, gipset runt min fot och blåmärkena som bleknat till gula skuggor.

“Sonya,” sa jag. “Kom hit.”

Hon gick till sängen och vilade huvudet i mitt knä.

I tio minuter sa ingen av oss något. Jag smekte hennes hår. Det luktade barnschampo och sjukhuskorridoren.

Sedan tittade hon upp.

“Kommer de tillbaka?”

“Nej.”

“Hur vet du det?”

“För att jag inte kommer låta dem.”

Hon sökte mitt ansikte med de allvarliga ögon hon ärvt från Andrei.

“Jag jobbar för åklagarmyndigheten,” sa jag. “Jag vet vad jag ska göra. Ingen inblandad kommer att komma nära vår familj igen.”

“Lovar du?”

“Jag lovar.”

Det löftet förändrade fallet från en professionell uppgift till något hårdare och renare.

Den natten, när jag fick komma hem under bevakning i flera timmar, låg jag vaken och listade bevisen.

Ett: Stepans vittnesmål och mina skador fastställde var jag hittades.

Två: medaljongen, tofflor och handväskan utgjorde facket.

Tre: tågregistren fastställde Gennady och Viktors närvaro.

Fyra: Gennady visste vem som hade ringt.

Fem: Viktor hade dött efter att ha träffat Kolesnikov.

Sex: Galina bar numret som leder till Arkady.

Seven: Viktors anteckningsbok band ihop stöldnätverket.

Det räckte att öppna ärenden, genomföra sökningar och pressa mellanhänder.

Det räckte ännu inte för att arrestera Kolesnikov för att ha beordrat attacken.

För det behövde vi hans egen röst.

Nästa morgon gick jag till den regionala åklagaren, Mikhail Stepanovitj Zavadskij. Han var femtioåtta år, en försiktig man som närmade sig pensionen. Hans kontor hade polerade träpaneler, gamla porträtt och en mekanisk klocka vars pendel markerade varje tystnad.

Jag presenterade de sju punkterna.

Han lyssnade, sedan korsade han händerna.

“Vera Sergejevna, jag förstår vad som hände dig. Men detta fall får politiska konsekvenser.”

“Det gör mordförsök också.”

Han ryckte till av rakheten.

“Kolesnikov är släkt med vice ordförande Nikitin. Nikitin förbereder sig för att kandidera till guvernör. Vi har konkurrerande politiska grupper i regionen. Om vi agerar nu utan tillstånd från Moskva kommer det att beskrivas som en politisk attack.”

“Det är ett brottmål.”

“Inom juridik, ja. I verkligheten, inte bara.”

“Vad föreslår du?”

“Vi arresterar Kravtsov. Vi jagar mellannivåpoliserna. Vi behandlar det som hände dig som en attack från avvikande järnvägsanställda. Tyst. Senare, efter valet, kanske vi återvänder till Kolesnikov.”

Jag lät honom tala till punkt.

Sedan lade jag båda händerna på huvudet på min aluminiumkäpp.

“Mikhail Stepanovitj, jag har en intervju inbokad klockan elva med Sergej Kurapanov från East Siberian Truth.”

Hans uttryck förändrades.

“Jag ger honom alla sju poäng. Jag kommer att ge honom Kolesnikovs namn, Nikitins namn, fotografier av mina skador, medicinska journal, det återfunna medaljongen och det faktum att detta kontor kände till detaljerna men vägrade öppna ett fullständigt ärende.”

“Du skulle äventyra en pågående utredning.”

“Det blir ingen aktiv utredning om du begraver det.”

“Tidningen kan inte trycka förseglat material.”

“De kan skriva ut min berättelse som offret.”

Han stirrade på mig.

“Söndagsupplagan är tvåhundratusen,” fortsatte jag. “Inom en dag kommer nationella tidningar att upprepa det. Inom tre kommer Moskva att skicka sitt eget team. Vid det laget kommer frågan inte vara varför jag talade. Det är därför du väntade.”

Klockan tickade bakom honom.

“Jag hotar dig inte,” sa jag. “Jag informerar dig om vad som händer klockan elva. Klockan är nu nio tju.