Post fyrtiotvå var en liten timmerstuga med tak av tjärpapp, en spis, ett bord och en svart järnvägstelefon monterad nära fönstret. Ett tidtabell hade satts fast på väggen med fyra omaka häftstift. Ved var staplad nästan till takfoten utanför.

Stepan låste upp dörren och tog fram en första hjälpen-burk.

“Telefonen först,” sa jag.

Han ställde den framför mig.

Linjen klickade. En kvinnlig operatör svarade från Tulun.

“Järnvägsväxel.”

“Koppla mig till Irkutsk,” sa jag. “Regionala åklagarmyndigheten. Allmän tillsynsavdelning. Sergej Pavlovitj Zhmut. Nödsituation.”

Operatören frågade efter mitt namn.

“Säg att det gäller fall fjorton nittiofyra.”

Statisk elektricitet fyllde mottagaren. Jag lyssnade på växlar som öppnades över hundratals mil. Varje klick kändes som en dörr.

Då svarade en sekreterare.

“Åklagarmyndigheten.”

“Det här är Vera Lykova. Sätt Sergej Pavlovitj på direkt.”

En paus. Fotsteg. Ett klick till.

“Zhmut här.”

Jag slöt ögonen.

Han och jag hade kommit överens om ett kodord innan jag åkte. Sju bokstäver, skrivna med blyerts på sista sidan i en privat anteckningsbok. Ingen annan visste det—varken Andrei, regionåklagaren eller distriktskontoret i Tayshet.

Jag sa ordet.

Tystnad följde i två sekunder.

Sedan förändrades hans röst.

“Vera, var är du?”

“Järnvägsunderhållspost fyrtiotvå, sektion etttolv, mellan Tulun och Tayshet. Spårarbetaren Stepan Ignatievich kan ge den exakta markören. Jag tvingades lämna vagn sju på tåg fyrtiofyra under natten. Jag lever. Mina dokument ligger kvar i kupén. Två män var involverade: dirigenten Gennady Kravtsov och senior supervisor Viktor Prokhorov. Ordern kom från subjekt nummer tre i fall fjorton nittiofyra.”

Zhmut andades en gång.

“Jag hör dig,” sa han. “Jag tar dig hem. Sätt på spårarbetaren.”

Jag gav luren till Stepan.

Han stod rakare medan han lyssnade. Två gånger sa han, “Ja, sir.” Sedan bytte han tillbaka telefonen.

“De skickar ett järnvägsfordon från Tulun,” sade han. “Två timmar. Jag får inte släppa in någon och inte berätta för någon att du var här.”

“Bra.”

“Och jag ska glömma ditt ansikte.”

Trots allt rörde sig mungipan.

“Försök.”

Han matade in tre vedträn i spisen, värmde vatten, rengjorde min fot och lindade in den med ordentligt bandage. Han gav mig te med hallonsylt. Jag höll koppen med båda händerna eftersom en hand inte kunde kontrollera skakningarna.

I Irkutsk ringde Zhmut två samtal.

Den första skickade en beväpnad utredningsgrupp mot adresserna kopplade till Gennady Kravtsov.

Den andra gick till min man.

Jag fick senare veta att Andrei satt vid samma köksbord där jag lämnat honom. Min blå kopp stod kvar under ett fat i mitten, eftersom han inte hade kunnat diska den.

“Sätt dig,” sa Zhmut till honom.

“Vad hände?”

“Sätt dig. Vera lever.”

Något föll på golvet i Andreis ände av linjen. Ett glas, kanske. Zhmut hörde den rulla.

“Hon lever,” upprepade han. “Hon har blivit skadad, men hon talade själv till mig.”

Inom några timmar började maskineriet som mina angripare trodde att de kontrollerade röra sig mot dem.

Tåg fyrtiofyra fortsatte österut. Vid Krasnojarsk var besättningen på bil sju planerad att bytas. Gennady och Viktor förväntade sig att lämna sina uniformer, gå ombord på ett återtåg som vanliga järnvägsanställda och försvinna in i rutinen med skiftscheman och servicepass.

De visste ännu inte att varje knutpunkt mellan Tayshet och Khabarovsk hade fått sina beskrivningar.

De visste inte att utredarna förberedde sig för att försegla bil sju.

Viktigast av allt, de visste inte vad jag hade lämnat efter mig.

Det silverfärgade medaljongen låg i det smala utrymmet mellan madrassen och väggen i kupé sex. Dess kedja var bruten. Inuti fanns ett fotografi av Sonya med vita band i sina flätor. På baksidan stod de ingraverade orden: Till mamma, från Sonya. 1 september 1994.

Det placerade mig i det facket starkare än något uttalande jag kunde göra.

Vid underhållsstationen väntade jag bredvid spisen tills ljudet av ett litet järnvägsvagn närmade sig genom dimman. Stepan gick fram till fönstret men öppnade inte dörren förrän männen utanför identifierade sig med namn som Zhmut gett honom.

De bar en rock, stövlar, en sjukvårdsväska och en filt.

En utredare knäböjde framför mig.

“Vera Sergejevna, jag är kapten Nikonov från regionala åklagarmyndigheten. Vi tar dig till Tayshet. Kan du svara på några frågor nu?”

“Ja.”

“Såg du vem som öppnade ytterdörren?”

“Gennady Kravtsov öppnade den under hot från Viktor Prokhorov.”

“Vem puttade dig?”

“Prokhorov.”

“Sa någon av männen vem som beställde det?”

“Inte i vestibulen. Tidigare hänvisade Kravtsov till ett telefonsamtal och ämne nummer tre.

Nikonov tittade på sin partner.

De visste vem subjekt nummer tre var.

Ivan Michajlovitj Kolesnikov, biträdande chef för godstrafik på Östsibiriska järnvägen. Femtiotvå år gammal. Ett stort kontor i Irkutsk, en statlig bil, släktingar i regional politik och en karriär byggd på att veta vilket tåg som gick vart innan någon annan gjorde det.

Han hade trott att hans kraft låg i fjärran. Order gick via mellanhänder. Pengar passerade genom shellkonton. Stulen koppar korsade gränser. Folk försvann mellan stationerna.