Två järnvägsmän drog ut mig ur min låsta sovkupé och sa att ingen någonsin skulle få veta—sedan sa jag mitt namn, min rang och ärendenumret de försökte begrava, och mannen som höll i snöret insåg äntligen att jag hade kommit för honom

Tåget hade rört sig österut mot Tayshet. Männen som attackerade mig skulle också resa österut, och deras kontakter väntade där. Att gå mot Tayshet kunde placera mig direkt i deras väg.

Väst var säkrare.

För det tredje: kommunikation.

Fallakten hade inkluderat kartor över järnvägsunderhållsstationer. På den sträckan stod små vakthus eller spårinspektionsposter var sjätte till åttonde kilometer. Var och en hade en järnvägstelefon ansluten via stationsväxeln.

Jag behövde ingen stad. Jag behövde en ärlig järnvägsarbetare och en fungerande linje.

Jag rullade över på mage. Det första försöket att resa sig misslyckades. Den andra fick mig att falla på knä. Den fjärde stod jag upp.

Min högra arm fungerade dåligt men rörde sig. Det var bättre än domning. Min vänstra fot var skuren och svullen, men den höll vikt en sekund i taget.

Jag rev av en remsa från nederkanten av nattlinnet, lindade den runt den barfota, knöt den med tänderna och klättrade tillbaka mot spåren.

Gruset rörde sig under mig. Jag använde gräs och exponerade rötter för att dra mig uppåt tills jag nådde sliparna. Sedan svängde jag västerut.

Jag började räkna.

“Ett,” sa jag.

En slips passerade under min högra fot.

“Två.”

Nästa under min vänstra sida.

Räkningen gav smärtan en gräns. Den förvandlade avstånd till siffror och siffror till en uppgift. Vid hundra var jag fortfarande vid medvetande. Vid fyrahundra slutade mina tänder att skallra, vilket skrämde mig mer än kylan själv. Vid sjuhundra hade blod trängt igenom tyget runt min fot.

Vid tusen satt jag på räcket.

Stålet var vått och kallt, men jag tillät mig själv tjugo andetag. Sedan reste jag mig och började om.

Himlen bakom mig bleknade långsamt. Dimma samlades mellan träden och drev över spåret. Världen smalnade av till två rälser som försvann i vitt.

Vid tredje tusen kunde jag inte längre avgöra om jag gick rakt. Min axel började bulta, min syn stramade åt i kanterna, och den inlindade foten kändes både brännande och avlägsen.

Sen hörde jag en yxa.

Ett strike.

En paus.

Ytterligare ett slag.

Jag slutade.

Ljudet kom från nedanför slänten, kanske fyrtio meter in i träden. Min första instinkt var att ropa ut. Min andra var starkare: vänta.

Stölnätverket i fall fjortonnittiofyra var beroende av lokala arbetare. Vissa var stationsanställda. Vissa var transportpoliser. Vissa var män som lossade gods i bosättningar längs linjen. En främling med en yxa kanske räddar mig, eller så ringer han samma personer som beordrat min försvinnande.

Jag klättrade ner och gömde mig bakom en låg pilbuske.

Genom dimman framträdde en glänta. En brun häst stod bredvid en trävagn och rev lugnt i vått gräs. Nära en fallande tall högg en äldre man i en quiltad jacka trä med avvägda drag. Han skyndade sig inte. Han såg sig inte omkring. När han stannade för att röka talade han mjukt till hästen.

Sedan vände han sig om, och jag såg det blekta järnvägsmärket som var sydt ovanför hans armbåge.

Spårunderhåll.

Jag väntade ändå längre.

Han staplade veden jämnt. Han kontrollerade hästens sele. Han plockade upp en tappad spik och stoppade den i fickan istället för att lämna den på marken. Små vanor berättar vem en person är när ingen tittar.

Jag klev fram bakom pilen.

“God morgon.”

Orden kom ut som en viskning.

Mannen stelnade till is. Cigaretten föll ur hans fingrar och fräste i det fuktiga gräset. Han vände sig om med yxan fortfarande i ena handen, såg mig och korsade sig.

“Barmhärtige Gud.”

“Var snäll och var inte rädd,” sa jag.

Det var en absurd sak att säga. Han var fullt påklädd och höll i en yxa. Jag stod knappt upp.

Han sänkte verktyget.

“Dotter, var kommer du ifrån?”

“Ett passerande tåg. De avskräckte mig nära kurvan under natten.”

Hans ögon gled över det trasiga nattlinnet, det improviserade bandaget och det torkade märket vid min tinning.

“Vem gjorde det här?”

“Jag kan inte förklara här. Mitt namn är Vera Sergejevnna Lykova. Jag är biträdande åklagare för Irkutskregionen. Jag behöver en järnvägstelefon. Har du en på din post?”

Han bad inte om legitimation. Kanske trodde han på min röst. Kanske förstod han helt enkelt att ingen vanlig lögn kunde placera en barfota kvinna i taigan vid gryningen.

“En och en halv kilometer västerut,” sade han. “Post fyrtiotvå.”

“Kan du ta mig?”

Han nickade en gång.

“Jag heter Stepan Ignatievich.”

Han lade yxan i vagnen, tog av sig sin vadderade jacka och lade den över mina axlar. Det luktade tobak, hästhår, tallharts och vedrök. Jag minns den lukten tydligare än sjukhuset senare. Det var doften av ett vanligt liv, och i det ögonblicket kändes det vanliga livet heligt.

Han hjälpte mig upp på vagnen. Hästen rörde sig långsamt längs en smal stig parallellt med spåren. Stepan ställde inga frågor. Han vände sig framåt och sa bara, “Vänta, dotter. Vi är nästan framme.”