Men avstånd kan bli en kedja när varje länk börjar tala.

De tog mig till järnvägssjukhuset i Tayshet, behandlade mitt huvud, stabiliserade min fot och gav mig en uniformsskjorta och herrbyxor från ett förråd. Kläderna var för stora. Jag vek manschetterna och satte mig vid ett skrivbord medan Nikonov vässade en penna.

“Redo?” frågade han.

“Bara en del av det.”

Han väntade.

“Jag kommer att ge dig överfallet, namnen på båda männen, tid, plats och vittnesmål i kupén. Jag kommer ännu inte att ge en fullständig redogörelse för allt jag minns från ärendefilen.”

“Varför?”

“För att Prokhorov måste tas levande. Om de ovanför honom får veta exakt vad jag vet, kommer han inte att överleva tillräckligt länge för att vittna.”

Nikonov studerade mig och nickade sedan.

“Du tänker som en utredare.”

“Jag är en utredare.”

“Du är också offret.”

“Idag kan jag vara båda. Senare kan lagen skilja dem åt.”

Han tog emot uttalandet.

Under tiden fick Kolesnikov veta att jag levde.

Klockan 9:31 den morgonen ringde en av hans kontakter inom transportpolisen till hans kontor. Kolesnikov drack starkt te ur en silverhållare graverad för femtio års järnvägstjänst.

“Lykova överlevde,” sa mannen.

Glaset rörde vid tefatet för hårt.

“Var?”

“Tayshet. Regionalt lag är med henne. Zhmut anlände med flyg.”

Kolesnikov frågade om Stepan Ignatievich, spårarbetaren som hittade mig.

Sedan gjorde han något som avslöjade rädsla tydligare än paniken skulle ha gjort.

“Gå inte nära honom,” sa han. “Gör ingenting. Ring inga samtal. Vänta.”

Han avslutade samtalet, öppnade en flaska cognac, hällde upp ett glas och drack det inte.

Kolesnikovs skydd kom från en före detta säkerhetsvakt vid namn Arkady Arkadyevich, som nu är chef för ett privat säkerhetsföretag. Arkady hade tillbringat år med att lära tjänstemän hur man tar bort risker utan att lämna fingeravtryck. När Kolesnikov berättade vad som hänt var Arkadys svar föraktfullt.

“Du använde Prokhorov?”

“Han kände till rutten.”

“Prokhorov skulle vittna. Han har resebegränsningar, en fru som känner varje järnvägsanställda i regionen och ingen disciplin under press. Du förvandlade det svagaste vittnet i fallet till mannen som attackerade en åklagare.”

“Han gjorde vad som krävdes.”

“Nej, Ivan. Han gjorde det som kommer att förstöra dig.”

Kolesnikov förstod då att Arkady kunde offra honom för att skydda det större nätverket.

Så Kolesnikov agerade ensam.

Han skickade bud till Viktor Prokhorov: återvänd omedelbart till Irkutsk. Personlig önskan. Kom till mitt kontor klockan åtta på kvällen.

Viktor lydde.

Vid det laget hade utredarna i Krasnojarsk redan förseglat tågvagnen och hittat en liten läderanteckningsbok gömd i ett metallservicefack. Den innehöll två års namn, datum, betalningar, tågnummer och kodade initialer. Kolesnikov dök upp mer än en gång. Det gjorde också en polismajor vid namn Babenko. Det gjorde även Arkady.

Viktor visste inte att anteckningsboken hade hittats när han gick in i Kolesnikovs kontor den kvällen.

En flaska cognac stod öppen på skrivbordet.

“Drick,” sa Kolesnikov. “Vi måste prata.”

Viktor tog emot glaset.

Mindre än en timme senare kollapsade han inne i järnvägsadministrationens byggnad. Sjukhuset registrerade en plötslig hjärtsvikt. Till en början såg döden naturlig ut: en medelålders man under extrem stress, ingen uppenbar skada, ingen offentlig scen.

Hans fru trodde inte på det.

Galina Mikhailovna Prokhorova var fyrtiosju år och hade tillbringat tjugo år som järnvägskonduktör. Hon kände till scheman, uniformer, vanor och lögner. När en läkare berättade för henne att Viktor hade dött av en massiv hjärthändelse, ställde hon en fråga.

“Vad hade han i fickorna?”

Inventariet listade kontanter, ett servicekort, en klocka, nycklar, träffar och legitimation.

“Inget papper?”

“Inget papper.”

“Kolla jackfodret.”

Sjukhusförrådet var stängt. Galina tvingade vaktläkaren att öppna den. Inuti en reva i Viktors gamla jackfoder hittade hon en andra tändsticksask. Den innehöll en vikt skrotbit med ett sexsiffrigt telefonnummer från Irkutsk och initialerna A.A.

Hon förstod tillräckligt.

Hon ringde Tayshets transportkontor och frågade om biträdande åklagare Vera Lykova var där. Vakthavande officer tvekade fem sekunder innan han vägrade svara.

Fem sekunder var ett svar.

Galina gick ombord på nattåget till Tayshet.

Innan hon gick ringde hon igen och identifierade sig.

“Min man dog i natt. Jag har information om personen som arbetar med Vera Sergejevna Lykova. Jag levererar det personligen. Om jag inte kommer, notera att jag ringde hemifrån klockan 10:15.”

Det samtalet räddade henne.

Det gjorde henne också farlig för samma män som redan försökt radera mig.

Klockan 22:18 den kvällen lyfte utredare som genomsökte bil sju madrassen i kupé sex.

En ficklampa fångade silver.

Rättsteknikern använde pincett för att ta bort den trasiga kedjan och det lilla hjärtformade medaljongen. Han öppnade den och såg Sonyas fotografi. Han vände på den och läste gravyren högt.

Ingen i kupén sa något på flera sekunder.

“Det här är hennes,” sa huvudutredaren. “Försegla det.”

Medaljongen blev bevis nummer ett.

Den grå handväskan återfanns också, fortfarande oöppnad, med mina legitimationer och reseorder i. Gennady och Viktor hade trott att vägran att titta på identifikationen skulle bevara osäkerhet. I verkligheten bevarade den dokumenten i perfekt skick.