Han tittade mot telefonen, sedan tillbaka på mig.

“Du planerade det här på sjukhuset.”

“Jag hade tid.”

I tjugo minuter skrev han.

Han undertecknade ett beslut som öppnade ett brottmål om attacken mot en representant från åklagarmyndigheten. Han skapade en särskild utredningsgrupp. Därefter godkände han trettio dagars övervakning av Kolesnikovs kontor och hemtelefonlinjer.

Han tryckte det officiella sigillet på varje sida.

“Ta dem,” sa han.

“Tack.”

Vid dörren vände jag mig om.

“Mikhail Stepanovitj.”

“Ja?”

“Det är ingen intervju klockan elva.”

Hans mun spändes.

“Jag vet.”

För första gången sedan jag kom in log han nästan.

Vid middagstid hade teknikerna kopplat inspelningsutrustning till båda linjerna.

Klockan 15:42 ringde Kolesnikov Arkady hemifrån.

“Prokhorovs hustru åkte till Tayshet,” sade han. “Hon har mitt nummer. Det måste hanteras idag.”

Arkady sänkte rösten.

“Jag sa åt dig att inte prata i den här telefonen.”

“Idag.”

“Ivan, sluta prata.”

“Hon kan inte vara där imorgon.”

Teknikern som spelade in samtalet markerade tiden och larmade Zhmut.

Vi hade den första direkta beställningen.

Fler samtal följde under fyra dagar. De flesta var vanliga järnvägsverksamheter. En av dem gällde stulet gods och en överföring på hundratjugoåttatusen dollar via en kooperativ bank. En annan återvände till Galina och namngav hotellrummet där Kolesnikov trodde att hon bodde.

Bevisen blev kompletta.

Klockan sex på morgonen den tjugotredje september rörde sig tre lag samtidigt.

En gick till Kolesnikovs lägenhet i Irkutsk.

En gick till Arkadys lantställe nära Angarsk.

En av dem gick till Krasnojarsk, där Gennady Kravtsov bodde hos sin mor.

Zhmut ledde gruppen i Kolesnikovs hem.

Kolesnikovs fru öppnade dörren i en morgonrock. Hon såg sju personer i korridoren och steg åt sidan utan att ställa en fråga.

Kolesnikov satt vid köksbordet och läste sportsidan. Kaffet ångade bredvid två smörgåsar.

Zhmut lade arresteringsordern framför honom.

“God morgon, Ivan Mikhailovich.”

Kolesnikov justerade sina glasögon och läste sidan två gånger. Han kontrollerade signaturen och sigillet.

“Ett samtal,” sa han.

“På högtalare.”

Han ringde Arkady. Linjen ringde, sedan kopplades den ner. Samtidigt gick poliser in i Arkadys kök.

Kolesnikov kallade sin farbror, vice ordförande Nikitin.

“Stepan Nikitich, åklagarmyndigheten är i min lägenhet.”

Tystnaden i linjen varade tillräckligt länge för att alla i korridoren skulle förstå vad som hände.

Sedan talade Nikitin.

“Jag känner dig inte.”

“Farbror—”

“Jag har ingen brorson. Ring inte detta nummer igen. Lägg på luren.”

Kolesnikov stod med telefonen i handen. Hans fru tittade från sovrumsdörren och höll i hans mörka jacka. Hennes ögon fylldes innan hans gjorde det.

Hans politiska skydd hade försvunnit på en enda mening.

Han klädde på sig långsamt. En polis säkrade fastspänningarna. I köket började en vattenkokare vissla, tunn och vass. Ingen rörde sig för att stänga av den.

I Arkadys hus gjorde den före detta säkerhetsvakten inget motstånd. Han bad att få se beställningen, läsa den och ställa åt sidan den lilla kaffekannan han värmt.

I Krasnojarsk arresterades Gennady medan han drack te med sin mor.

Hon sa bara, “Gena.”

Han sänkte huvudet och sträckte ut händerna.

Tio minuter in i sin första intervju sa han: “Jag ska berätta allt.”

Hans uttalande var femtiotvå sidor långt.

Han beskrev samtalet från en järnvägstelefon, instruktionen att identifiera mig, Viktors ombordstigning i Zima, planen att tvinga mig att kliva före Tayshet, och Kolesnikovs roll genom mellanhänder. Han erkände att han öppnade dörrarna. Han erkände att han bar det inlindade metallverktyget. Han erkände att han tog min handväska.

Han erkände också rädsla.

“Jag ville sluta,” sa han.

Utredaren tittade på honom.

“Men det gjorde du inte.”

“Nej.”

“Varför?”

“För att Viktor sa att jag skulle vara nästa.”

“Varför trodde du på honom?”

“För vi visste båda vem som stod över honom.”

Gennadys samarbete raderade inte hans brott, men det bröt organisationens inre mur.

Den eftermiddagen satt jag mittemot Kolesnikov för första gången.

Konfrontationen ägde rum i ett litet förhörsrum. Han bar samma mörka jacka som vid gripandet, utan bälte eller slips. Jag bar en marinblå kostym och hade min käpp bredvid stolen. Zhmut satt till vänster om mig som observatör.

Kapten Nikonov läste den formella introduktionen.

“Ivan Michajlovitj Kolesnikov, känner du Vera Sergejevna Lykova?”

“Inte personligen.”

“Vera Sergejevna?”

“Inte personligen. Jag känner honom från fall fjorton nittiofyra som organisatör av fraktstöldsnätverket och som den som beordrade attacken mot mig.”

Kolesnikov förnekade det.

Sedan bad han om tillåtelse att ställa mig en fråga.

Nikonov tillät det.

Kolesnikov lade händerna på bordet.

“Du förstår att jag inte kommer att stanna i fängelse för alltid,” sade han tyst. “Åtta år. Kanske tio. Jag serverar hälften. Det kommer att bli amnesti eller tidig frigivning.”

Ingen avbröt.

“När jag återvänder,” fortsatte han, “behöver jag inte tala med dig. Du har en dotter. Sofia. Sju år gammal. Om fem år fyller hon tolv.”

Zhmut skruvade på sig i stolen.

Jag lade en hand på hans knä utan att titta bort från Kolesnikov.

Rummet blev stilla.