Gromov satt kvar i fängelse till 1990, då en omfattande amnesti förkortade tusentals straff under Sovjetunionens sista år.

Han återvände till Irkutsk och försökte återigen gå in i det offentliga livet.

Staden hade förändrats.

Gamla titlar betydde mindre. Hans tidigare beskyddare försökte skydda sig själva. Yngre män som styrde nya företag brydde sig inte om att han en gång hade flyttat åklagare, polischefer och tågklarenter med ett telefonsamtal.

Han blev det som mäktiga människor fruktar mest.

Före detta.

Tidigare vice ordförande.

Före detta biträdande.

Tidigare innehavare av delstatsutmärkelser.

Före detta man vars samtal besvarades.

Han dog 1997 efter en stroke, ensam i en enrummare på den industriella kanten av Irkutsk.

Den regionala tidningen tryckte en tre-raders notis utan fotografi.

Jag läste den vid frukosten.

Sedan vände jag blad.

Hans slut läkte mig inte.

Inte heller straffet, den offentliga domen eller återställandet av mitt yrkesregister.

Helande kom annorlunda.

Det kom första gången jag gick ombord på ett tåg och somnade innan jag kollade vestibulen två gånger.

Det kom den första vinternatten när jag hörde fotsteg utanför min lägenhet och inte automatiskt sträckte mig mot ljuset.

Det kom när en ung utredare kom med en fil som involverade en hög tjänsteman och sa: “Jag behöver någon som inte säger åt mig att låta det vara.”

Jag läste filen.

Bevisen var ofullständiga.

Faran var verklig.

Istället för att berömma hennes mod hjälpte jag henne att bygga skydd.

Vi registrerade kopior på två kontor.

Vi tilldelade en andra utredare.

Vi dokumenterade varje åtkomstförfrågan.

Vi flyttade de starkaste originalen till ett säkert arkiv utanför distriktet.

Jag visade henne att mod utan struktur kunde bli ett offer som mäktiga människor var villiga att acceptera.

Rättvisa kräver mod.

Men mod förtjänade vittnen.

Jag gifte mig igen 1985.

Han hette Alexei, en kollega från den regionala åklagarmyndigheten. Han var tålmodig, intelligent och bad mig aldrig bli mindre.

Under en tid trodde jag att det var nog.

Men jag kunde inte förklara varför jag vaknade klockan tre på morgonen och lyssnade efter klicket från en tågvestibulbul.

Jag kunde inte förklara varför oväntad tystnad skrämde mig mer än att skrika.

Jag berättade om Gromov, rättegången och järnvägen på officiellt språk. Datum. Platser. Vittnen. Resultat.

Jag kunde inte berätta för honom hur det kändes att se det sista gula vagnsljuset försvinna.

Det finns fakta man kan rabbla utan att avslöja såret under sig.

Vi skilde oss efter två år.

Det fanns inget svek.

Ingen grymhet.

Bara ett låst rum inuti mig som ingen av oss visste hur man kom in i.

I åratal betraktade jag att ännu en seger Gromov hade tagit.

Senare förstod jag att äktenskapet också innehöll ömhet, även om det inte kunde överleva. Inte varje slut tillhörde honom.

Jag slutade mäta mitt liv bara utifrån vad männen på tåget hade förstört.

Jag blev chefsåklagare.

Jag utbildade utredare.

Jag argumenterade mål inför regionala domstolar och tjänstgjorde i nationella granskningskommissioner. Jag fick utmärkelser som jag förvarade i en låda och en officiell titel som jag lät mina kollegor fira.

I pensionen kallade folk mig en hedrad jurist.

Frasen lät avlägsen.

Den titel som betydde mest var den första som trycktes i det röda legitimationsbeviset de tagit från mig:

Utredare.

En utredare lovar inte att varje fråga får ett svar.

En utredare bevarar frågan.

Den 28 november 2008 föll snö över Novosibirsk.

Jag var femtioåtta år och pensionerad, stående vid fönstret i samma enrummare som jag hade bott i i årtionden. En arbetare i orange väst rensade en stig genom gården nedanför.

Lägenheten var ren och sparsmakad.

Juridikböcker fyllde ett skåp. De flesta var föråldrade, men jag hade aldrig slängt dem. Radion på hyllan förblev tyst. Jag hade slutat lyssna på glada officiella sändningar efter att ha återvänt från Alzamay 1978 och återfick aldrig vanan.

Ovanför mitt skrivbord hängde fotografiet från markör fyrtiosju.

Semyonych stod bredvid mig, utan leende, med taigan bakom sig.

På skrivbordet låg den grå regeringsmappen.

Det lila frimärket längs ryggen hade bleknat så att flera bokstäver nästan var oläsliga. Kartongkanterna hade mjuknat. Ett hörn hade reparerats med arkivtejp.

Mappen hade aldrig riktigt stängts efter Gromovs rättegång.

Under åren lade jag till dokument.

En kopia av hans dom.

Överklagandebeslutet.

Amnestimeddelandet.

Hans dödsruna i tidningen.

Semyonychs ursprungliga handskrivna uttalande.

Brevet som meddelar hans död.

Arkivsvaret angående den oidentifierade mannen i den grå överrocken.

1991, när delar av de gamla statliga säkerhetsarkiven blev tillgängliga, lämnade jag in en formell begäran. Jag inkluderade datum, järnvägslinje, driftsbeskrivning, falskt namn och byråfragment som jag sett på identitetsplånboken.

Svaret kom fyra månader senare.

Ingen fil som motsvarade de angivna parametrarna hade hittats.

Vissa material hade gått förlorade under omorganisationen.

Förlorad.

Inte förstörd.

Inte obefintligt.

Lost var ett byråkratiskt ord som betydde att dokumentet en gång hade funnits och nu inte kunde produceras.

Mannen i den grå rocken förblev namnlös.