De ekonomiska uppgifterna visade mer än bara avledande tegel och virke. Statliga fordon hade transporterat privata byggmaterial. Arbetare som listades som reparerade administrativa byggnader hade tillbringat månader med att bygga semesterbostäder. Bränsle, takplåtar, elkabel, VVS-armaturer och importerade apparater hade debiterats till offentliga projekt.

Sex hus hade färdigställts.

Tre tillhörde höga regionala tjänstemän.

En tillhörde en fabriksdirektör.

En hade tilldelats Gromovs brorson, Oleg.

Den största låg på den bästa tomten vid floden och registrerades genom en släkting till Gromovs hustru.

Det huset innehöll möbler inköpta genom en statlig kulturfond, ett kylskåp som var listat som utrustning för en landsbygdsklinik och importerade armaturer som deklarerades som ersättningar för ett kommunalt hotell.

Varje föremål bar ett nummer.

Varje nummer ledde till en faktura.

Varje faktura hade en signatur.

Gromov hade tillbringat sin karriär med att omge sig med människor som trodde att pappersarbete kunde manipuleras för alltid.

Men stora system producerar för mycket papper för att en person ska kunna kontrollera.

En falsk registrering måste stämma överens med en annan falsk handling. Den registreringen måste matcha en betalning. Betalningen måste matcha en leverans. Leveransen måste matcha bränsleförbrukning, fordonsloggar, löneutbetalningsanteckningar och lagerrapporter.

En lögn krävde tio till till.

Tio lögner krävde en struktur.

En struktur lämnade en karta.

I tolv dagar följde teamet den kartan.

Oleg Gromovs tidigare brottmål återöppnades för granskning. De ursprungliga bevisen hade inte helt försvunnit. Domstolsregistren bevarade delar av åtalet. Vittnesmål överlevde i fabriksarbetsregister och personliga anteckningsböcker. Flera anställda som hade blivit rädda 1978 var inte längre villiga att skydda honom.

Lagertjänstemannen, Fjodor Iljitj Sazonov, hade gått i pension.

Vi hittade honom i en liten lägenhet nära spårvagnsstationen. Hans hår hade blivit nästan helt vitt, men jag kände igen händerna mörkade av årtionden av maskinolja.

Han öppnade dörren och stirrade på mig.

“Nina Aleksejevna?”

“Ja.”

Han klev åt sidan utan ett ord till.

Hans fru hällde te i köket medan han satt mittemot mig, båda handflatorna vilande på bordet.

“Jag trodde du var borta,” sa han.

“Det var jag.”

“De sa att du blev sjuk.”

“Jag vet vad de sa.”

Hans käke spändes.

“Jag borde ha talat igen.”

“Du skrev under det första uttalandet.”

“Och sedan höll jag tyst när de ändrade allt.”

“Du hade två år kvar till pensionering.”

“Det var deras ursäkt för mig.”

Han tittade mot fönstret.

“Och min.”

Jag bad honom inte be om ursäkt. Skam satt redan bredvid honom.

“Kommer du att ge ett nytt uttalande?”

“Ja.”

Den här gången beskrev han inte bara de saknade radiokomponenterna utan också trycket som följde på rättegången. En fabrikstjänsteman hade beordrat honom att dra tillbaka sin redogörelse. När han vägrade började inspektörer besöka hans avdelning och leta efter överträdelser som kunde kosta honom pensionen.

Han skrev så småningom under ett reviderat uttalande där han hävdade att han hade missförstått viktrekorden.

“Jag sa till mig själv att det första påståendet fortfarande fanns någonstans,” sa han. “Att någon skulle jämföra dem.”

“Någon gjorde det.”

Hans ögon lyftes.

För ett ögonblick mjuknade hans ansikte av lättnad.

Ryktet spreds i Irkutsk att utredningen kom från Moskva. Folk som hade undvikit mitt kontor tre år tidigare började be om att få tala.

Vissa kom från skuld.

Andra kom eftersom Gromov inte längre kunde skydda dem.

Några kom för att de hade väntat i åratal på en säker möjlighet.

En förare beskrev hur han transporterade fabriksvakter till stationen innan tåg tio lämnade. En tågklarerare erkände att han fått instruktioner om ett oplanerat tekniskt stopp. En expedit mindes att han skrev in resetillståndet och rättade rutten efter att Gromov protesterat mot att ordet Alzamay förekom i sin helhet.

“Det första utkastet sa Alzamay,” förklarade hon. “Han strök över det.”

“Varför?”

“Han sa att exakta stationsnamn inte hörde hemma i sammanfattningsraden.”

“Verkade det ovanligt?”

“Då, ja.”

“Varför anmälde du det inte?”

Hon tittade ner.

“Till vem?”

Det var frågan bakom nästan varje tystnad i fallet.

Till vem kunde de ha rapporterat den regionala vice ordföranden när åklagaren, polischefen, fabriksdirektören och järnvägstjänstemännen redan svarat honom?

Utredningen handlade inte bara om att avslöja en mäktig man.

Det dokumenterade ett system som var utformat för att få ärlig rapportering att framstå som irrationell.

Kapten Andrei Drozdov, polischefen som anlände till Alzamay-stationen i pressad uniform klockan sju en lördagsmorgon, intervjuades i oktober.

Till en början förnekade han att han visste att jag skulle dyka upp.

Sedan visade utredarna honom den tidigare tjänstgörande officerens undertecknade uttalande.

Drozdov kallade uttalandet för hämnd från en avskedad anställd.

De visade honom telefonlistor från stationens växel.

Han sade att han inte kunde minnas enskilda samtal från tre år tidigare.

De visade honom en personlig bokningsbok som han hittat hemma hos honom. Den 28 februari 1978, bredvid klockan 06:30, hade han skrivit ett ord:

Sokolova.

Hans självförtroende bröts långsamt.

“Jag fick höra att det hade pågått en säkerhetsoperation,” sade han.

“Av vem?”

“Jag minns inte.”