Fallet gällde inte längre bara järnvägsattacken eller Kedrovy-kooperationen. Det inkluderade omdirigering av statlig egendom, förfalskning av handlingar, maktmissbruk, tvång av vittnen, inblandning i ett brottmål och en organiserad insats för att tvinga en utredare från offentlig tjänst.

Moskva skickade en senior åklagare vid namn Sergej Antonovitj Belov för att leda den formella gruppen.

Belov var sextio år, smalaxlad och inte imponerad av titlar. Han läste dokument långsamt och markerade marginalerna med en röd penna.

Vid vårt första möte berömde han inte mitt mod.

Han kallade mig inte exceptionell.

Han frågade om varje kopia kunde spåras till ett original.

“Ja.”

“Kan varje vittne placera sig vid den händelse de beskriver?”

“Ja.”

“Vilket påstående är svagast?”

“Churkin’s. Han hörde en röst men kan inte identifiera vem som ringde.”

“Vilken är starkast?”

“Sida 47. Den kopplar samman fabriksvakter, rutten, datumet, järnvägsmyndigheten och Gromovs signatur.”

“Varför bevarades den?”

“Bokföringen var bunden, numrerad och förseglad. Att ta bort en sida skulle ha exponerat hela volymen.”

Belov nickade.

“Då börjar vi där.”

Det var första gången jag trodde att fallet skulle överleva kontakt med ett annat mäktigt kontor.

Belov frågade inte om Gromov förtjänade straff.

Han frågade om bevisen kunde stå emot förnekan.

I fyra månader rekonstruerade vi ordningens rutt.

Gromov godkände resa för två fabrikssäkerhetsvakter.

Fabriken skickade instruktionerna till järnvägssäkerhetsavdelningen.

En transporttjänsteman godkände ett tekniskt stopp under förevändning att inspektera en misstänkt dokumentkurir.

Shatrov gav mig tåginformation.

Konduktören fick en instruktion att inte störa.

Stationskontoret fick order om att registrera alla klagomål och rapportera min ankomst.

Drozdov beordrades att skjuta upp formella åtgärder.

Polozov förberedde det administrativa protokollet som framställde mig som instabil.

Regiondomstolen reducerade Oleg Gromovs straff.

Varje deltagare kände bara till delar av operationen.

Den fragmenteringen hade skyddat dem.

Ingen enskild person, förutom Gromov, behövde se den kompletta designen.

Men fragment kunde sättas ihop.

Det var vad utredarna gjorde.

I januari 1982 avsattes Gromov formellt från sitt ämbete i väntan på åtal.

Tillkännagivandet var kortfattat. Den hänvisade till allvarliga ekonomiska och administrativa oegentligheter. Hans fotografi försvann från regeringsbyggnaden inom några timmar.

Arbetarna skruvade loss den mässingsnamnskylt som kom från hans dörr.

Den ljusare rektangeln under den var fortfarande synlig mot det mörkare träet.

Svetlana, hans sekreterare, beskrev senare hur han såg män bära lådor från kontoret där han en gång bestämt vilka samtal som var viktiga.

“Han fortsatte att fråga efter sin telefonkatalog,” sa hon.

“Gav de honom den?” frågade jag.

“Nej.”

“Vad hände med den?”

“Den var förseglad tillsammans med resten av hans dokument.”

Adressboken innehöll namn, privata anknytningar, hemnummer som inte är angivna och handskrivna symboler bredvid tjänstemän i Irkutsk, Moskva, Tayshet och Novosibirsk.

Vissa poster öppnade nya utredningar.

Andra ledde ingenstans.

Makten hade berott på antagandet att alla listade skulle fortsätta svara.

När Gromov föll förnekade många att de kände honom utöver officiella möten.

Rättegångsförhandlingarna inleddes i maj.

Rättssalen var större än den där Oleg fått sitt ursprungliga straff. Journalister fyllde de bakre bänkarna. Fabriksanställda, järnvägspersonal, före detta myndighetspersonal och de misstänktas familjer väntade i korridorerna.

Gromov kom in i en mörk kostym utan sin biträdande bricka.

Han hade gått ner i vikt.

Hans hår hade blivit nästan helt grått.

När han såg mig sitta med åklagarteamet stannade hans ögon upp i en halv sekund.

Sedan tittade han mot domarna.

Han låtsades aldrig mer att han inte kände igen mig.

Rättegången varade i elva veckor.

Försvaret hävdade att Kedrovy-kooperativet tjänade legitima sociala mål. Den hävdade att fabrikssäkerhetsvakter reste för en orelaterad inspektion. De hävdade att uttrycket “fyrtionde kilometern” inte identifierade mig, mitt tåg eller en olaglig verksamhet.

Sedan lade åklagarsidan fram Shatrovs handskrivna lapp:

8 — 37 — 27/02 — 19:40.

Vagn åtta.

Kajplats trettiosju.

27 februari.

Avgång kl. 19:40.

Försvaret kallade det en slump.

Tågklareraren vittnade om att han hade fått order om att stoppa tåg tio vid den fyrtionde kilometern.

Försvaret kallade hans minne opålitligt.

Konduktören vittnade om att två uniformerade män och en civilklädd tjänsteman gick in i min vagn och instruerade henne att vara tyst.

Försvaret föreslog att hon hade förväxlat natten med en annan resa.

Semyonych kom in i rättssalen iförd samma mörka vadderade jacka som han haft på sig vid spårstugan, även om någon hade övertalat honom att lägga på en ren skjorta under.

Han gick långsamt till vittnesbåset.

Domaren frågade efter hans namn.

“Ryabov Pyotr Semyonovich.”

“Yrke?”

“Järnvägsinspektör. Pensionerade förra året.”

“Beskriv vad som hände på morgonen den 1 mars 1978.”

Semyonych tittade mot domarna, inte publiken.

“Ungefär klockan fyra på morgonen knackade en kvinna på min hydda vid markör fyrtiosju. Hon var klädd för staden, inte järnvägen. Hennes händer var blå. Hon sa att män hade tagit bort henne från tåg tio och tagit hennes väska.”

“Hur identifierade du henne?”

“Hon sa att hon var utredare Nina Aleksejevna Sokolova.”

“Har du kontaktat någon?”

“Alzamay-stationen.”

“Vad hände under det samtalet?”