Det fanns ingen triumf i stunden.

Han såg mindre ut, men jag kände mig inte större.

Rättvisa återlämnade inte det som tagits. Det placerade ett namn bredvid köpet.

Ibland är det början på reparationen.

Semyonych väntade utanför domstolen.

Han hade vägrat stanna kvar för den sista administrativa diskussionen. Rättssalar, sade han, innehöll för mycket luft och för lite himmel.

Vi stod tillsammans på trappan.

“Nå?” frågade han.

“Tolv år.”

Han nickade.

“Länge sen.”

“Ja.”

“Nog?”

Jag tittade mot gatan. Spårvagnar körde genom korsningen. Folk gick förbi med matvaror, tidningar och portföljer. Irkutsk fortsatte som om en mäktig man inte just fallit inne i byggnaden.

“Nej,” sa jag.

Semyonych grymtade.

“Inget är någonsin det.”

Vi promenerade till ett närliggande café. Han beställde te och tackade nej till bakverket jag erbjöd honom.

“Sitter du fortfarande vänd mot dörrar?” frågade han.

“Ja.”

“Kollade du perrongen innan du gick ombord?”

“Ja.”

“Sover du?”

“Ibland.”

Han rörde om i sitt te.

“Kroppen minns innan huvudet bestämmer sig.”

Jag tittade på hans stora, väderbitna händer.

“Hur stoppar man det?”

“Du beordrar inte att det ska sluta.”

Han ryckte på axlarna.

“Du visar det tillräckligt många morgnar.”

“Nog med morgnar av vad?”

“Att dörren öppnas för dig nu.”

Jag bar den domen resten av mitt liv.

Efter rättegången återvände jag till Novosibirsk.

Moskva erbjöd mig en fast tjänst i den centrala utredningsledningen. Det var den befordran som den yngre Nina en gång hade föreställt sig medan Tåg Tio förde henne västerut.

Jag tackade nej.

Beslutet överraskade Belov.

“Du har förtjänat det,” sa han.

“Det är därför jag kan tacka nej.”

“Vad ska du göra?”

“Fortsätt mitt arbete i Novosibirsk.”

“Du skulle kunna få större inflytande i Moskva.”

“Jag har sett vad som händer när folk börjar förväxla inflytande med syfte.”

Belov log svagt.

“Du misstror oss.”

“Jag litar inte på alla.”

“Du är åtminstone konsekvent.”

Jag stannade kvar på den regionala åklagarmyndigheten och arbetade med ekonomiska och offentliga korruptionsfall. Mina kollegor kände till historien, men jag tackade nej till inbjudningar att tala om mig själv vid officiella möten.

Jag ville inte att järnvägslinjen skulle förvandlas till en heroisk legend.

Hjälteberättelser förenklar rädslan.

De tar bort de darrande händerna, kompromisserna, signaturerna som gjorts för att överleva, och nätterna där de lyssnar efter fotsteg.

Jag hade inte konfronterat Gromov direkt.

Jag hade inte ropat från trappan till domstolen.

Jag hade skrivit under de papper han ville att jag skulle skriva på.

Jag hade bytt namn, flyttat till en annan stad, accepterat en lägre position och väntat tills jag hade tillräckligt stark auktoritet för att överleva en ny attack.

Vissa kallade det tålamod.

Andra kallade det strategi.

För mig hade det varit den enda tillgängliga vägen.

Jag besökte Semyonych två gånger till vid markör fyrtiosju.

Det första besöket kom veckor efter domen. Autumn hade nått taigan. Björkbladen var gula och räcken glänste under en blek himmel.

En järnvägsarbetare tog ett foto av oss utanför hyddan.

Semyonych stod rakt bredvid mig i sin vadderade jacka, ena handen vilande på verandaräcket. Jag bar en mörk kostym och höll den grå mappen under armen.

Ingen av oss log.

När fotografiet framkallades placerade jag det i en enkel ram ovanför mitt skrivbord.

Det andra besöket kom flera år senare.

Semyonych hade gått i pension men bodde fortfarande nära Alzamay. Hans händer skakade lätt när han hällde upp te. Han klagade på nya järnvägschefer som tillbringade för mycket tid med att läsa rapporter och för lite tid på att gå på spåret.

Innan jag gick gav han mig det gamla svarta telefonhandtaget från hyddan. Järnvägen hade ersatt systemet, och han hade behållit handtaget istället för att slänga det.

“Vad ska jag göra med det här?”

“Kom ihåg att någon svarade.”

“Stationen hjälpte inte.”

“Jag sa inte stationen.”

Han pekade på sig själv.

Jag hade mottagaren i en låda i årtionden.

År 1994 avled Semyonych vid sjuttiosex års ålder.

Stationschefen skickade ett brev till adressen i Novosibirsk som jag lämnat för flera år sedan. Jag reste till Alzamay för begravningen.

Vintern hade slutit sig över bosättningen. Fem personer stod bredvid graven. Det fanns inga blommor tillgängliga, så jag lade en ständigt grön gren på snön.

Efteråt gick jag ensam mot spåren.

Hyddan vid markör fyrtiosju hade ersatts av en prefabricerad konstruktion. De gamla stockarna var borta. Järnspisen var borta. Den smala spjälsängen och tobakslukten fanns bara i minnet.

En ung spårarbetare frågade om jag behövde hjälp.

“Nej,” sa jag. “Jag kände mannen som jobbade här.”

“Ryabov?”

“Ja.”

“Min far kände honom. Han sa att han kunde höra ett sprucket räcke innan någon annan.”

“Det låter som honom.”

Arbetaren återgick till sina uppgifter.

Jag stod bredvid spåret och lyssnade på rälsens surr under kylan.

Repliken verkade oförändrad.

Men ingen plats är som den var när någon väl överlever den.