“Du skrev hennes namn innan hon kom in i din station.”

“Jag fick ett samtal.”

“Från vem?”

“Ett regionalt kontor.”

“Vilket kontor?”

“Jag minns inte.”

Kravtsov lade den inspelade utskriften av vårt samtal med Gromov på bordet.

I den varnade Gromov mig för att osedda strukturer stod bakom honom och uppmanade mig att lämna den tredje mannen ifred.

Drozdov lyssnade.

Hans ansikte blev grått.

“Samtalet kom från den regionala verkställande kommittén,” sade han.

“Från Gromov?”

“Inte direkt.”

“Vem ringde?”

Drozdov gnuggade båda händerna över knäna.

“Viktor Shatrov.”

Min tidigare handledare.

Mannen som lade den falska reseordern på sitt skrivbord, täckte lappen med mina vagns- och kojnummer med sin handflata och skickade mig mot ett tåg han visste att jag aldrig skulle åka med till Moskva.

När utredarna kom för honom arbetade Shatrov fortfarande på distriktsåklagarens kontor.

Han hade fått ännu en utmärkelse.

Hans fotografi prydde en tavla i korridoren som erkände år av offentlig tjänst.

Kravtsov och jag gick in på hans kontor strax efter nio på morgonen.

Pennan på hans skrivbord låg parallellt med kanten.

Häftapparaten var placerad i perfekt rät vinkel.

Shatrov tittade på mig och började genast ordna en hög mappar.

“Nina.”

Hans röst var nästan ohörbar.

“Viktor Andrejevitj.”

Han kastade en blick på Kravtsovs identifikation.

“Vad är det här?”

“En formell intervju.”

“Jag har ett möte.”

“Det har blivit inställt.”

“Av vem?”

“Ditt regionkontor.”

Shatrov satte sig.

Tre år tidigare vägrade han att se mig i ögonen. Nu stirrade han på mig som om jag klivit ur en grav han hjälpt till att täcka.

“Jag trodde du hade lämnat yrket.”

“Jag lämnade Irkutsk.”

“De sa att du accepterade lägenheten.”

“Det gjorde jag inte.”

Hans fingrar rörde sig mot pennan.

Han justerade den med en bråkdel av en tum.

“Jag hade inget val,” sa han.

Kravtsov hade ännu inte ställt någon fråga.

“Du skrev under uppdraget,” svarade jag.

“Jag blev tillsagd det.”

“Du gav dem mitt tåg, min vagn, min koj, datum och avgångstid.”

“Jag visste inte vad de tänkte.”

“Varför ställdes uppdraget in innan jag gick ombord?”

“Jag vet inte.”

“Varför skickade du mig egentligen?”

Hans mun spändes.

“Jag trodde att de bara ville ha filen.”

“Filen låg i mitt bagage.”

“Ja.”

“Och hur trodde du att de skulle ta det?”

Shatrov sänkte huvudet.

Tystnaden svarade.

“Du visste tillräckligt,” sa jag.

“Jag hade en familj.”

“Det gjorde lagerassistenten också. Det gjorde även konduktören. Det gjorde alla som tittade bort.”

“Du var ung. Du kan börja om.”

“Det gjorde jag.”

Orden verkade såra honom.

Kanske hade han förväntat sig tårar, anklagelser eller en begäran om förklaring. Min överlevnad hade gjort hans ursäkter mindre än han mindes.

Kravtsov öppnade sin anteckningsbok.

“Vem gav instruktionen?”

Shatrov tog av sig glasögonen och rengjorde dem med en trasa som redan var ren.

“Biträdande åklagare Polozov.”

Arkadij Sergejevitj Polozov hade erbjudit mig sjukledighet som jag aldrig begärt och en medicinsk undersökning jag aldrig hade deltagit i. Han hade förklarat att jag hade stört systemets balans, och erbjöd sedan en ny lägenhet i utbyte mot min förståelse.

När teamet frågade honom svarade han med samma försiktiga språk som han använt på sitt kontor.

Han hade aldrig hotat mig.

Han hade bara uttryckt oro för min hälsa.

Han hade inte ändrat Oleg Gromovs övertygelse.

Regionaldomstolen hade gjort det.

Han hade inte beordrat någon att ta bort mig från tåget.

Han hade bara godkänt avbokningen av ett träningsuppdrag.

Han hade inte köpt min tystnad.

Bostadsordern hade varit en rutinmässig personalförmån.

Varje åtgärd, som betraktades ensam, verkade administrativ.

Tillsammans bildade de en mekanism.

Polozov förblev lugn tills utredarna visade interna memorandum som visade att min sjukledighetsrekommendation hade utarbetats två dagar innan jag återvände från Alzamay.

Dokumentet beskrev symtom som ingen läkare hade undersökt.

Sömnlöshet.

Emotionell instabilitet.

Utmattning.

Paranoid tolkning av professionella evenemang.

Språket hade förberetts innan någon frågade hur jag hade överlevt järnvägslinjen.

“Du konstruerade en dokumentation som skulle misskreditera henne,” sade Kravtsov.

“Vi skyddade institutionen.”

“Från vad?”

Polozov tittade på mig.

“Från skandal.”

“Skandalen hade redan hänt,” sa jag. “Du skyddade de som orsakade det.”

Hans ögon hårdnade.

“Du talar som om institutioner överlever på renhet.”

“Nej. De överlever när korruption kostar mer än ärlighet.”

“Tror du fortfarande på det?”

Jag funderade på frågan.

Den yngre Nina skulle ha svarat direkt.

Hon skulle ha talat om lag, plikt och procedur. Hon skulle ha trott att sanningen, när den väl placerats inför rätt myndighet, naturligt ledde till rättvisa.

Jag trodde inte längre att rättvisa var naturligt.

Jag trodde att den måste konstrueras medvetet, skyddad av kopior, vittnen, registreringar, utanför jurisdiktioner och personer som var villiga att stanna kvar i rummet när mäktiga män sträckte sig efter telefoner.

“Jag tror att institutioner blir vad deras register tillåter dem att förneka,” sa jag.

Polozov vände bort blicken först.

I november hade utredningsfilen utökats till tolv volymer.