“Vakthavande officers röst ändrades när jag gav hennes namn.”

Försvarsadvokaten reste sig.

“Förändrat hur?”

“Försiktigt.”

“Det är en tolkning.”

“Jag har lyssnat på män som blivit försiktiga sedan innan du föddes.”

Skratt spreds genom rättssalen.

Domaren slog sig på sitt skrivbord och beordrade tystnad.

Försvarsadvokaten närmade sig.

“Herr Ryabov, du drack alkohol i din hydda, eller hur?”

“Ja.”

“Och du gav alkohol till kvinnan?”

“Ja.”

“Så ditt minne kan ha påverkats.”

Semyonych tittade på honom.

“Jag gav henne ett glas efter att hon kom. Jag var nykter när jag öppnade dörren.”

“Kan du identifiera någon av männen som påstås ha tagit bort henne?”

“Nej.”

“Då bevisar ditt vittnesmål bara att en kall kvinna dök upp vid din hydda.”

“Det bevisar att någon förväntade sig att kylan skulle bli klar med sitt arbete.”

Rättssalen blev tyst.

Domaren beordrade inte att det svaret skulle tas bort.

När Semyonych återvände till sin plats passerade han mig nära.

Han log inte.

Han gav en liten nick.

Jag lämnade tillbaka den.

Den certifierade sidan från fabriksboken introducerades under den sjunde veckan.

Valentina Ivanovna vittnade om arkivproceduren, sidnumrering, förseglad bindning och certifieringsprocessen. Den ursprungliga bokföringen bars in i rätten i en säker bevislåda.

Expediten öppnade den inför domarna.

Sida 47 förblev fäst vid den ursprungliga tråden.

Gromov såg hur hans signatur jämfördes med dussintals obestridda exempel från statliga order och samarbetstillstånd.

En handstilsspecialist bekräftade matchningen.

Försvaret föreslog att texten ovanför signaturen hade ändrats efter att han skrivit under.

Laboratoriet fann inga tecken på substitution, utplåning eller senare tillägg.

Bläcket i signaturen och auktorisationsdatumet var i linje med samma period.

Sedan visade åklagaren det besöksbeslut som Gromov hade undertecknat åt mig 1981.

De två signaturerna dök upp sida vid sida.

Samma breda första penseldrag.

Samma tryck.

Samma långa utsmyckning under efternamnet.

Mannen som godkände borttagningen av en utredare hade också gett den utredaren tillstånd att hämta det överlevande beviset.

Inget tal kunde ha gjort ironin starkare.

Gromov tittade ner på sina händer.

Jag undrade om han mindes att han lade dem över mina vid det första handskaket, log för att han trodde att jag var för oviktig för att hota honom.

Oleg Gromov vittnade mot sin farbror i utbyte mot att få överväga i det återupptagna fallet.

Hans vittnesmål var bittert och självskyddande, men delar stöddes av ekonomiska handlingar.

Han beskrev hur hans farbror pressade myndigheterna efter fällande domen för fabriksstöld. Han medgav att det reducerade straffet hade ordnats genom regionalt inflytande. Han hävdade att han inte visste något om tågverksamheten förrän flera år senare.

Gennady stirrade på honom under hela vittnesmålet.

Brorson han skyddat till ett sådant pris talade nu för att rädda sig själv.

Byggnaden höll på att kollapsa inifrån.

Shatrov vittnade också.

Han erkände att han mottagit mina reseuppgifter och lämnat dem till Polozovs kontor. Han insisterade på att han trodde att operationen endast innebar att obehöriga kopior av ett avslutat fall beslagtogs.

Åklagaren frågade om det hade diskuterats att överge en utredare vid minus tjugotvå grader.

“Nej.”

“Frågade du vad som skulle hända med henne?”

“Nej.”

“Varför inte?”

Shatrov tittade mot mig.

“Jag var rädd.”

Åklagaren väntade.

“Av vem?”

“Gromov.”

Det var första gången hans namn nämndes utan titel.

Ingen Gennady Petrovich.

Ingen vice ordförande.

Ingen kamrat Gromov.

Bara Gromov.

Domstolen meddelade sin dom i augusti 1982.

Gennady Petrovich Gromov dömdes för flera fall som rör stöld av statlig egendom, missbruk av officiell makt, tvång, försvårande av en utredning och deltagande i operationen som tog mig från tåget.

Han fick tolv år.

Hans egendom konfiskerades.

Hans regeringsutmärkelser drogs tillbaka.

Hans ställföreträdares mandat återkallades.

Kedrovy-huset med utsikt över floden beslagtogs under den första veckan.

Polozov avlägsnades från åklagarmyndigheten och dömdes för maktmissbruk och förfalskning av officiella handlingar. Hans straff blev kortare, men hans karriär tog slut offentligt.

Shatrov fick ett mildare straff på grund av sitt samarbete. Han förlorade sin position, pensionsprivilegier och det rykte han hade tillbringat årtionden med att ordna lika noggrant som pennorna på hans skrivbord.

Drozdov avskedades och åtalades för att ha hindrat ett allvarligt klagomål och underlåtit att registrera ett allvarligt klagomål korrekt.

Flera järnvägs- och fabrikstjänstemän fick disciplinära eller straffrättsliga påföljder beroende på sina roller.

Alla blev inte straffade.

Vissa namn förblev utom räckhåll.

Några filer hade försvunnit.

Identiteten på mannen i den grå överrocken fastställdes aldrig under rättegången.

Han förblev en skugga i utkanten av skivan.

Men den centrala operationen kunde inte längre förnekas.

Domen erkände formellt att jag hade avlägsnats från Tåg Tio, berövats officiella material, övergivits på en isolerad järnvägslinje och utsatts för en organiserad kampanj som syftade till att förstöra min karriär och tysta mina slutsatser.

Protokollet hade rättats.

När domaren läst klart fylldes rättssalen av rörelse. Journalister reste sig. Familjer viskade. Vakter närmade sig de åtalade.

Gromov vände sig om innan de ledde bort honom.

Våra blickar möttes över rummet.