“Inte distriktspolisen.”

Det räckte.

Sergey räckte Katya ett förseglat kuvert.

“Inuti finns ett namn och kontaktuppgifter till en federal utredare. Du kan ge ett uttalande när du är redo.”

“Vad händer om jag vägrar?”

“Det är ditt beslut.”

“Och Grom?”

svarade Mikhail.

“Han greps klockan 6:48 i morse.”

Katya stirrade på honom.

“För vad?”

“För tillfället handlar det om hindrande, olagligt frihetsberövande, utge sig för att vara poliser och flera relaterade ärenden. Resten beror på bevis.”

Hon tittade mot Sergey.

“Det var du som gjorde det här.”

“Jag öppnade en dörr.”

“Det är inte allt du gjorde.”

“Nej.”

Den underdrivna tanken fick henne nästan att skratta, men inget ljud kom.

Hon vände sig mot skogen bakom honom.

“Kommer du att stanna här?”

“Ja.”

“Efter allt som hänt?”

“Mina dokument är rena.”

“Tänk om de tittar djupare?”

Sergeys blick förblev stadig.

“De skulle behöva veta vad de letar efter.”

Katya höll kuvertet och kompassen mot bröstet.

“Vad ska jag säga till dig?”

“Inget.”

“Tack, känns för liten.”

“Då lev du.”

Ordet kom mjukt.

“Det räcker nu.”

Katya klev in i sedanen.

Mikhail stängde dörren och gick runt till förarsidan. Bilen började köra längs den snötäckta vägen.

Genom bakrutan såg Katya Sergey stå vid trädkanten.

Han vinkade inte.

Han stod stilla tills vägen svängde.

Sedan tog skogen honom tillbaka.

Valery Grom greps två kilometer bort.

Gripandeteamet hade placerat ett fordon framför hans SUV och två bakom. När han blev tillsagd att stanna lydde föraren.

Rustam sträckte sig efter sin rock.

Valery sa åt honom att låta bli.

Han klev ut på vägen med båda händerna synliga och tittade på den federala utredaren som väntade bredvid ledarfordonet.

“Du har ingen jurisdiktion här,” sade Valery.

Utredaren visade honom tillståndet.

“I morse gör jag det.”

Valery läste namnet på dokumentet.

Hans uttryck förblev kontrollerat, men han förstod betydelsen. Ordern hade godkänts utanför distriktet och införlivats i ett system han inte kunde ändra tyst.

“Vem kontaktade dig?”

Utredaren stängde mappen.

“En orolig medborgare.”

“Det finns inga medborgare på den här vägen.”

Utredaren tittade mot skogen.

“Tydligen finns det en.”

Valery sa inget mer.

Under den första intervjun förnekade han att han kände Katya Sokolova.

Sedan hittade poliserna hennes registreringspapper i fordonet som Rustams grupp använde.

De återfann hennes telefon.

De hittade hennes bil övergiven längre söderut med Valerys förares fingeravtryck inuti.

Bensinstationspersonalen gav ett uttalande där han beskrev den svarta SUV:n, påsen med pengar och Valerys närvaro.

Hennes stationskamera var gammal och gav dåliga bilder, men den hade fångat tillräckligt för att bekräfta mötet.

Valerys första strategi var tystnad.

Han hade använt tystnad som skydd i tjugotvå år.

Han visste hur man bara svarar på den ställda frågan, hur man ifrågasätter formuleringar och hur man väntar på att utredarna gör procedurfel.

I flera veckor fungerade det.

Därefter började finansiella utredare spåra insättningar kopplade till fastigheter som ägdes av släktingar, tidigare anställda och skalbolag.

En förare talade först.

Han hade förväntat sig att Valery skulle skydda honom. När han insåg att Valerys advokater förberedde sig på att beskriva honom som en självständig brottsling som agerade utan instruktioner, kollapsade lojaliteten.

Rustam talade härnäst.

Han angav datum, namn och platser.

Den tredje mannen följde efter.

Varje uttalande försvagade de andras förmåga att ljuga.

Utredarna öppnade åter anmälningar om försvunna personer från motorvägen. De kontaktade familjer som fått veta att deras döttrar, systrar eller fruar troligen hade lämnat frivilligt.

Åtta kvinnor hittades vid liv.

Några hade flytt genom skogen.

En hade nått ett skogsläger.

En annan hade gömt sig under en övergiven bro tills morgonen.

Två hade flyttat bort och bytt namn eftersom de trodde att åklagaren kunde nå dem var som helst.

Tre kvinnor hittades aldrig.

Deras akter förblev öppna.

Katya gav sitt vittnesmål i ett säkert kontor i Jekaterinburg.

Hon beskrev allt i ordning: bensinstationen, sportväskan, Valerys ansikte, det falska vägstoppet, den saknade telefonen, tvåtimmarsultimatumet och de tre männen som följde henne in i skogen.

Hon överdrev inte.

Det behövde hon inte.

Läkare var utbildade att observera detaljer under press. Katya mindes vilken man som stod närmast, vilken hand som höll hennes handled, var den blå randen satt på den falska polisbilen, och vilka ord som yttrades innan hennes resväska landade i snön.

Utredaren frågade om rangern som hade hjälpt henne.

Katya pausade.

“Han kallade sig Andrei.”

“Efternamn?”

“Han gav ingen.”

“Såg du någon legitimation?”

“Nej.”

“Kan du beskriva honom?”

“Ja.”

Hon gav en allmän beskrivning men utelämnade namnet Sergey Gromov.

Hon ansåg inte att det var en lögn.

Utredaren visste redan mer än han erkände, och avsaknaden av överraskning i hans ansikte bekräftade det.

“Skulle du känna igen honom igen?” frågade han.

“Ja.”

“Förväntar du dig att se honom igen?”

“Nej.”

Utredaren stängde sin anteckningsbok.

Han frågade aldrig varför.

Fallet varade i åtta månader.