“Vem är du?” frågade Katya igen.

Han svarade inte genast.

Elden sprakade mellan dem.

Utanför rörde sig vinden genom trädkronorna med ett lågt ljud som avlägsna bränningar.

“Jag heter Sergey,” sa han till slut.

Katya väntade.

“Sergey Gromov.”

“Du sa att du hette Andrei.”

“Det är namnet på mina papper.”

“Vilken är verklig?”

“Den jag inte använt på åtta år.”

Hon tog in det.

“Varför?”

“För att Sergey Gromov officiellt är död.”

Radion klickade en gång.

Sergey höjde den.

“Cedar,” sa en mans röst genom bruset.

Anropssignalen ändrade hans ansikte.

Inte dramatiskt. Hans axlar rätades inte på och hans uttryck hårdnade inte.

Men den tysta rangern försvann för ett ögonblick, ersatt av den officer han en gång varit.

“Ceder tar emot.”

“Paket?”

“Förberedd.”

“Vittne?”

“Levande. Behöver medicinsk transport och skydd.”

“Motstånd?”

“Fem män. En skadad. Svart SUV. Distriktsåklagare Valery Grom närvarande.”

Rösten på radion pausade.

“Förstått. Ankomst före gryningen.”

“Endast federal auktoritet. Ingen lokal notis.”

“Bekräftat.”

Radion tystnade.

Katya höll koppen nära bröstet.

“Du kallade på federala tjänstemän.”

“Folk kopplade till dem.”

“När?”

“Medan jag rörde mig mot vägen.”

“Du planerade allt det här i mörkret?”

“Jag har planerat tillräckligt.”

“Vad händer nu?”

“De stoppar Grom innan han når stan.”

“Och om de inte gör det?”

Sergey tittade mot fönstret.

“Det kommer de.”

Katya hade tillbringat kvällen med att se män bete sig som om varje utfall tillhörde dem. Valerys anställda hade tagit hennes bil, hennes telefon, hennes kläder och själva vägen.

Sergeys säkerhet kändes annorlunda.

Den byggde inte på berättigande.

Den byggdes på förberedelser.

Han flyttade stolen närmare spisen.

“Sov.”

“Jag kommer inte att kunna det.”

“Det kommer du.”

“Hur kan du veta det?”

“Du är kall, utmattad, och det omedelbara hotet är borta. Din kropp kommer att bestämma åt dig.”

Hon ville utmana honom, men hennes ögonlock hade redan börjat sjunka.

“Sergey.”

Han vände sig om.

“Varför öppnade du grinden?”

Frågan låg kvar mellan dem länge.

Han lade båda händerna på knäna.

“För många år sedan behövde folk någon som kunde öppna en dörr för dem.”

Hans röst var nu tystare.

“Ingen gjorde det.”

Katya väntade.

“Jag kan inte ändra mig den natten,” sa han. “Jag kan ändra den här.”

Han vände sig tillbaka mot fönstret.

Katya lade sig ner under fårskinnet. Elden värmde långsamt rummet, och smärtan i fötterna övergick i en djup, regelbunden värk.

Det sista hon såg innan sömnen tog henne var Sergeys silhuett bredvid gardinen.

Han stannade där tills den östra himlen började blekna.

Klockan 05:47 hörde han motorer på motorvägen.

Tre fordon.

De närmade sig utan sirener och stannade två kilometer från platsen där Valerys SUV hade väntat tidigare.

Dörrar öppnades.

Röster bar svagt genom kylan.

Utbytet var kort och professionellt.

Klockan 6:12 klickade Sergeys radio en gång.

Signalen betydde att vägen var säkrad.

Han gick över stugan och rörde vid Katyas axel.

“Vakna.”

Hennes ögon öppnades genast.

“Vad hände?”

“Det är dags att gå.”

Han gav henne en överdimensionerad yllejacka, tjocka byxor och ett par gamla pälsfodrade stövlar. Stövlarna var flera storlekar för stora, men de skyddade hennes fötter utan att trycka mot den skadade huden.

Katya klädde sig långsamt.

Sergey packade bröd, torkat kött och en metallflaska i en liten canvaspåse. Han lade till en vikt karta och den gamla mässingskompassen under tredje golvbrädan.

När han höll fram kompassen tittade Katya på den.

“Varför?”

“För att vägarna inte alltid är säkra.”

Hon accepterade det.

Nålen darrade innan den slog sig mot norr.

De lämnade stugan strax efter soluppgången.

Skogen såg annorlunda ut i dagsljus.

Träden som under natten verkat som svarta väggar stod nu i långa blå skuggor. Snö täckte varje gren, och himlen bar det blekgrå ljuset från en vintermorgon.

Katya gick bredvid Sergey längs en stig hon aldrig skulle ha funnit ensam.

Han anpassade sitt tempo efter hennes utan att kommentera det. När snön blev djupare steg han först och tryckte ihop en plats för hennes stövlar.

Ingen av dem sa något under den första milen.

Orden kändes för små för det som hänt.

När de nådde den smala passagen mellan tallarna lade Katya märke till den störda snön och den brutna grenen.

Hon tittade på Sergey.

“Du stoppade dem här.”

“En av dem.”

“Lever han?”

“Ja.”

Hon studerade hans ansikte.

“Du kunde ha gjort värre.”

“Ja.”

“Varför gjorde du inte det?”

“För att stoppa någon och att straffa någon är olika saker.”

De fortsatte gå.

Svaret låg kvar hos henne.

Nära vägen höjde Sergey ena handen.

Katya stannade.

En grå civil sedan väntade framför med motorn igång. En man i mörk rock stod bredvid.

Han bar inga synliga insignier.

När han såg Sergey nickade han en gång.

“Cedar.”

Sergeys uttryck varnade honom för att inte använda namnet igen.

Mannen tittade mot Katya.

“Dr. Sokolov?”

“Ja.”

“Mitt namn är Mikhail Antonov. Jag tar dig till Jekaterinburg.”

“Är du polis?”