Katten ignorerade henne.
Hon böjde sig ner, lyfte upp honom och bar honom genom dörröppningen medan han protesterade mjukt.
Innan hon stängde dörren tittade Katya mot den norra trädlinjen.
Hon föreställde sig en man i mörk rock som gick mellan stammarna, äldre nu, kanske långsammare, men fortfarande rörande sig med säkerheten hos någon som visste vart varje väg ledde.
Kanske var Sergey vid liv.
Han skulle vara i åttioårsåldern.
Kanske hade han hittat en annan stuga, ett annat namn eller en plats där han inte längre behövde något av det.
Kanske hade han äntligen tillåtit sig själv att sluta vara död.
Katya visste inte.
Den osäkerheten gjorde inte längre ont.
Vissa människor går in i ett liv för att stanna kvar.
Andra anländer för en natt, öppnar en dörr och ändrar riktning på allt som följer.
Hon gick tillbaka till köket och ställde vattenkokaren på spisen.
Sjukhusjournalerna låg och väntade på bordet. Morgonrundorna skulle börja om mindre än en timme, och en vinterstormvarning innebar att resenärer kunde behöva gästrummet innan kvällen.
Katya öppnade handen.
Den mässingskompassen vilade i hennes handflata.
Nålen darrade, rörde sig och lade sig.
North förblev norr.
Inte för att världen hade blivit säker.
Inte för att mäktiga personer hade slutat missbruka makt eller för att varje saknad person hade hittats.
Nord förblev norr eftersom riktningen inte berodde på rädsla.
Katya slöt fingrarna runt kompassen och gick mot dörren.
Utanför fortsatte snön att falla över Seversk.
Bakom henne var sjukhuslamporna redan tända.
