Rustam sträckte sig efter sin rock som om han letade efter något.

Hans hand stannade.

“Radion.”

“Vad med det?”

“Den är borta.”

Föraren kastade en blick på honom.

Rustam kollade varje ficka.

“Jag hade den i skogen.”

Valerys ögon skärptes.

“Samtalet.”

Rustam tittade upp.

“Det var inte jag.”

Tystnad fyllde SUV:n.

Den skadade mannen slutade andas högt.

Den smalare mannen stirrade mot fönstret.

Valery förstod först.

Den okände mannen hade tagit radion utan att bli upptäckt. Han hade härmat Rustams röst. Han hade fått reda på Valerys position och bekräftat att fordonet väntade på vägen.

För första gången den natten visste Valery inte vad som skulle hända härnäst.

Ett mjukt knackande hördes mot bakrutan i passageraren.

Alla vände sig om.

Rustam sträckte sig under sin jacka.

Valery höjde ena handen.

“Sluta.”

Knackningen kom igen.

En knoge mot glas.

Lugn.

Tålmodig.

Valery sänkte fönstret inte mer än två tum.

Kall luft trängde in i det uppvärmda fordonet.

“Valery Andreevich Grom,” sade en röst från mörkret. “Kliv ur fordonet.”

“Vem är du?”

“Mannen som bor i den här skogen.”

Rustam rörde sig.

Sergey lyfte en av de små cylindrarna där Valery kunde se den genom glipan.

“Det här kommer inte att döda någon,” sa Sergey. “Men om jag lägger den i fordonet kommer ni alla att tillbringa de närmaste minuterna oförmögna att se eller höra klart. I denna temperatur, långt ifrån hjälp, skulle det vara djupt besvärligt.”

Valery studerade föremålet.

Han visste tillräckligt för att känna igen det.

“Vad vill du?”

“Ett samtal.”

“Du kan tala därifrån.”

“Nej.”

Ordet bar ingen ilska.

Det gjorde det slutgiltigt.

Valery övervägde sina alternativ.

Vägen var tom. Stormen hade täckt de flesta spåren. Mannen utanför hade redan neutraliserat en medlem i gruppen, tagit Rustams radio, avlyssnat kommunikationen och nått SUV:en innan de såg honom.

Valery låste upp dörren.

Han gick ut först.

Hans putsade skor sjönk ner i snön.

Föraren följde efter. Sedan kom Rustam och den smalare mannen ut från motsatt sida.

Den unge skadade mannen stannade kvar inne.

Sergey stod några meter från SUV:n i en mörk vinterjacka. Månljuset fångade silvret vid tinningarna och kanterna av hans ansikte.

Han hade inget synligt skjutvapen.

Han behövde ingen.

Rustam började dra sitt vapen.

Sergey rörde sig en gång.

Hans hand slöt sig om Rustams handled, styrde den mot marken och släppte den innan vapnet lämnade rocken.

Det fanns ingen kamp.

Rustam såg in i Sergeys ögon och stannade.

Budskapet var tydligt: nästa försök skulle inte sluta så mjukt.

Valery rättade till sin överrock.

“Nu,” sa han. “Vem är du?”

“Det är inte viktigt.”

“Du attackerade mina anställda.”

“Jag stoppade tre beväpnade män som jagade en barfota kvinna genom en skog på minus tjugotvå grader.”

“Du vet ingenting om situationen.”

“Jag vet att hon togs ut ur sitt fordon. Jag vet att hennes telefon och nycklar togs. Jag vet att hon fick en deadline att återvända och skriva under ett falskt uttalande. Jag vet att dina män följde efter henne med avsikt att se till att hon aldrig nådde någon som kunde lyssna.”

Valerys ansikte förblev samlat.

“Du hörde en rädd persons historia.”

“Jag hörde din röst på radion.”

Föraren tittade bort.

fortsatte Sergey.

“Kvinnan lever. Hon är varm. Till morgonen kommer hon att vara utanför ditt distrikt.”

Valerys ögon rörde sig kort mot trädlinjen.

“Du gör ett misstag.”

“Nej.”

Sergey stack handen in i sin rock.

Rustam spände sig igen, men Sergey drog bara fram ett tjockt kuvert.

Han höll den där åklagaren kunde se.

“För tre år sedan försvann en kvinna nära kilometerstolpe tvåhundratvå. Ett år innan dess, ett till. Det fanns andra före dem.”

“Du har rykten.”

“Jag har dejter.”

“Rykten och datum.”

“Fordonsbeskrivningar. Namn. Uttalanden från personer som var för rädda för att ta dem till ditt kontor. Register över natttrafik nära den övergivna skogsvägen. Anteckningar från åtta år av att vaka över denna motorväg.”

Valery såg nu annorlunda på kuvertet.

Förändringen var nästan osynlig.

Hans haka sänktes något.

Hans axlar sjönk.

Han avfärdade inte längre en excentrisk ranger.

Han räknade ut exponering.

“Du kan inte bevisa något av det,” sa Valery.

“Jag behöver inte bevisa det för dig.”

“Vem då?”

“Folk utanför ditt distrikt.”

Orden hängde kvar i den frusna luften.

Sergey tog ett steg närmare.

“Det finns män som är skyldiga mig tjänster. Gamla tjänster. De arbetar inte för din polisavdelning och rapporterar inte till ditt kontor.”

Valerys röst hårdnade.

“Förväntar du dig att jag ska tro på det?”

“Nej. Jag förväntar mig att du förstår risken.”

Sergey knackade en gång på kuvertet med tummen.

“Om fyrtioåtta timmar kommer kopior av detta att finnas i Jekaterinburg. Katya Sokolova kommer att erbjudas federalt skydd och en formell intervju. Ditt fordon, dina människor och bensinstationsöverföringen kommer alla att undersökas.”

Valery förblev tyst.

Sergey betraktade åklagarens ansikte med tålamodet hos en man tränad att upptäcka minsta kontrollbrist.