Grenen släpptes med ett tungt rus och slog lågt, vilket slog honom åt sidan i snön. Hans ficklampa snurrade ur handen medan hans rop skar genom tystnaden.

Rustam vände sig genast om och drog sitt vapen.

Den andra mannen svingade sin lampa i en bred båge.

“Vem är där?”

Sergey stannade kvar bakom träden.

“Kom ut,” ropade Rustam.

Inget svar kom.

Den skadade mannen försökte resa sig och föll ihop igen, med ett grepp om benet.

“Det är en fälla,” sa den smalare mannen.

“Det kan jag se.”

“Ingen jägare bygger det här.”

Rustams ficklampa rörde sig från trunk till trunk.

“Då visste någon att vi skulle komma.”

Den meningen förändrade dem.

Fram till dess hade de trott att de jagade en försvarslös kvinna. Skogen hade varit ett besvär, stormen en klocka, och resultatet garanterat.

Nu hade en osedd person förutsett deras rutt och kontrollerat deras rörelser.

Rustam sänkte rösten.

“Få upp honom.”

“Han kan inte gå.”

“Då bär vi honom.”

De två männen lyfte sin skadade följeslagare under armarna. Hans ansikte spändes när de flyttade hans vikt, men Rustam beordrade honom att vara tyst.

Sergey tittade på från mindre än femton fot bort.

När Rustam hukade sig för att undersöka det skadade benet öppnades hans rock. En portabel radio satt i ytterfickan.

Sergey rörde sig innan någon av de stående männen tittade upp.

Ett tyst steg.

En kontrollerad räckvidd.

Radion lämnade Rustams ficka och försvann under Sergeys rock utan att röra tyget runt den.

När Rustam rätade på sig stod Sergey bakom ett annat träd.

De gamla färdigheterna hade inte försvunnit.

De hade bara varit oanvända.

Männen började dra sig tillbaka mot vägen. Deras tempo var långsamt och ojämnt, och lämnade ett brett spår genom snön.

Sergey rörde sig parallellt med dem och höll vinden till sin fördel.

Han slog på den stulna radion och lyssnade.

Statisk.

En svag bärvågston.

Ingen konversation.

Han justerade frekvensen och tryckte på sändaren.

“Tredje,” sa han och formade sin röst till Rustams lägre register. “Svara.”

En paus följde.

Då svarade en man.

“Tredje lyssningen. Var är flickan?”

Rösten var kontrollerad och något otålig.

Sergey hade hört många slags auktoriteter. Vissa kom från kompetens. Vissa kom från ansvar.

Den här rösten kom från berättigande.

“Komplikation,” sa Sergey. “Någon är i skogen. En man skadad.”

Tystnad.

“Vad menar du, någon?”

“Professionella fällor. Vi drar oss tillbaka.”

Ytterligare en paus.

Mannen på radion höjde inte rösten, men nästa fråga kom långsammare.

“Alla tre?”

“Ja.”

“Återvänd till vägen. Jag väntar.”

Sergey släppte sändaren.

Åklagaren var fortfarande där.

Varmt.

Skyddad av ett fordon.

Väntade på att andra män skulle slutföra en order han aldrig skulle skriva ner.

Sergey vände sig bort från den retirerande gruppen och tog en smal stig mot motorvägen.

Genvägen korsade en frusen bäck och klättrade uppför en ås täckt av vindböjd gran. I klart väder sparade det tjugo minuter. I stormen räddade den nästan fyrtio.

Han rörde sig snabbt men aldrig vårdslöst.

Bakom honom kämpade Rustam och de andra sig igenom djup snö.

Framför oss satt Valery Grom i en svart SUV med motorn igång.

Åklagaren hade väntat i mer än en timme.

Hans chaufför rökte genom en smal öppning i fönstret tills Valery bad honom stänga det. Varm luft cirkulerade genom stugan, med en svag doft av tobak, läder och smältande snö.

Valery tittade på trädlinjen.

Hans uttryck förblev samlat.

Endast hans vänstra hand förrådde honom.

Fingrarna tryckte mot armstödet medan han spelade upp Rustams rapport.

En professionell fälla.

Någon som bor i skogen.

Någon som hade väntat på dem.

“Finns det en rangerstation i närheten?” frågade Valery.

Föraren nickade.

“Ungefär fem miles in. En skogspost.”

“Vem bor där?”

“En man vid namn Alexei Potemkin enligt distriktsprotokollen. Tyst. Har varit där i åratal.”

Valery såg mot honom.

“Är du säker?”

“Det är namnet jag minns.”

“Hitta filen imorgon.”

“Ja, Valery Andreevich.”

Åklagaren vände sig tillbaka mot vindrutan.

Han hade byggt sitt inflytande genom att veta vilka personer som kunde pressas, köpas, isoleras eller misskrediteras. En person utan familj kan bli rädd. En person med familj kan kontrolleras.

En person med skulder kan köpas.

En person med stolthet kunde bli provocerad.

Den okände mannen i skogen passade ännu inte in i någon kategori.

Det gjorde honom farlig.

De tre ficklampstrålarna dök äntligen upp bland träden.

Två män bar den tredje.

Valery såg utan att röra sig på när föraren klev ur och öppnade bakdörren. Rustam och den smalare mannen puttade in sin följeslagare och klättrade sedan in i fordonet.

“Vad hände?” frågade Valery.

“Militärliknande mekanism,” sa Rustam. “Inte något som byggts i all hast.”

“Och flickan?”

“Hon nådde stugan.”

“Du lämnade henne där?”

Rustams käke spändes.

“En av oss kan inte gå.”

Valery vände sig långsamt om.

Åklagaren behövde inte skrika. Besvikelse från en mäktig man orsakade ofta mer rädsla än ilska.