Misslyckandet kom genom Valerys ögon.

Inte panik.

Igenkänning.

En mäktig man kunde avfärda en anklagelse. Han kunde pressa ett vittne, ändra en rapport eller ersätta en utredare.

Han kunde inte enkelt radera en fil när den väl fanns på flera platser utom räckhåll.

“Vad vill du?” frågade Valery.

“Inget från dig.”

“Alla vill ha något.”

“Jag har redan vad jag behöver.”

Valery tog ett långsamt steg framåt.

“Du har ingen aning om vem du utmanar.”

Sergey rörde sig inte.

“Jag vet exakt vilken sorts man du är.”

“Tror du att gömma dig i en skog gör dig ouppnåelig?”

“Nej.”

“Då förstår du detta. Vem du än är, är du en död man.”

Sergeys uttryck förändrades inte.

“Jag har varit död i åtta år.”

Domen slog vägkanten hårdare än ett hot.

Rustam tittade mot honom.

Valerys blick skärptes och sökte i Sergeys ansikte efter ett namn, en historia eller en historia han kanske hört.

Sergey gav honom ingenting.

“En död man har väldigt lite kvar att hota,” sade Sergey.

Han tog ett steg bakåt mot träden.

“Lämna den här vägen.”

Valery stod kvar bredvid SUV:n.

Sergey tog ytterligare ett steg.

“Och säg till de som arbetar för dig att de inte längre jagar resenärer här.”

Stormen rörde sig mellan dem.

“Den här vägen är upptagen.”

Sergey drog sig tillbaka in i mörkret.

Ett ögonblick syntes han som en mänsklig gestalt mellan den fallande snön och de svarta stammarna.

Nästa var han borta.

Valery stirrade på platsen där han hade försvunnit.

Rustam väntade på en order.

Föraren höll händerna vid sidorna.

Ingen sa något förrän åklagaren vände sig tillbaka mot SUV:n.

“Hoppa in.”

Rustam tvekade.

“Vad händer med stugan?”

Valery tittade på honom.

“Vi går.”

Det var den första reträtten hans män någonsin hört honom beordra.

SUV:en körde iväg några minuter senare, med fem män ombord och en tystnad som ingen av dem visste hur man skulle bryta.

Sergey stod kvar vid vägkanten tills de röda bakljusen försvann.

Sedan väntade han ytterligare tio minuter.

Han visste skillnaden mellan tillbakadragande och bedrägeri.

Först när motorljudet helt försvunnit återvände han till skogen.

Katya hörde ett ljud nära dörren nästan en timme senare.

Hennes kropp stelnade.

En hand rörde vid den yttre bulten.

Sedan stannade allt.

Hon ställde koppen på golvet och drog fårskinnet tätare runt sig.

Rösten kom tyst.

“Björk.”

Katya reste sig för snabbt. Smärta blixtrade genom hennes fötter och tvingade henne att ta tag i väggen.

Hon korsade kabinen, lyfte den första bulten, sedan den andra och tredje.

Sergey kom in, täckt av snö.

Hans ansikte såg exakt ut som innan han gick: lugnt, outgrundligt, nästan vanligt. Han tog av sig rocken, hängde den bredvid spisen och lade till två vedbitar i elden.

“De är borta?” frågade Katya.

“De gick.”

“Vad hände?”

“Vi pratade.”

Hon stirrade på honom.

“De hade vapen.”

“Ja.”

“Och du talade.”

“Ja.”

Enkelheten i hans svar oroade henne mer än detaljerna skulle ha gjort.

Sergey lade tillbaka ståltråden i metallfodralet. Han ställde radion bredvid och stängde sedan locket utan att låsa det.

“Vad sa du till dem?”

“Det de behövde höra.”

“Kommer de tillbaka?”

“Inte ikväll.”

“Det var inte det jag frågade.”

Han tittade mot elden.

“Nej,” sa han efter en stund. “Inte på samma sätt som de kom ikväll.”

Katya satte sig ner på britsen.

“Du vet vilka de är.”

“Jag vet tillräckligt.”

“Mannen i den grå rocken är distriktsåklagaren.”

“Valery Grom.”

“Du visste hans namn innan jag sa det.”

Sergey nickade.

Katya studerade honom.

“Varför?”

“För att folk har försvunnit från den här vägen förut.”

Hennes händer slöt sig hårdare runt filten.

“Kvinnan på bensinstationen varnade mig.”

“Hon varnar alla för att hon kan.”

“Och ingen stoppar honom?”

“Folk försökte.”

“Vad hände med dem?”

“Vissa drog tillbaka sina klagomål. Vissa förlorade sina jobb. Några lämnade distriktet. Några lärde sig att vara tysta.”

Katya tittade mot det stängda metallfodralet.

“Och du?”

“Jag skrev ner saker.”

“I åtta år?”

“Ja.”

“Varför rapporterade du det inte?”

Sergeys blick flyttades mot henne.

“Till vem?”

Frågan avslutade argumentet innan det ens började.

Han stack in handen i spisen, lyfte en gammal vattenkokare och hällde mer varmt vatten i hennes kopp. Sedan tillsatte han torkade örter och sköt den mot henne.

“Drick.”

Hon lydde.

“Till morgonen,” sa han, “kommer andra människor att vara på den här vägen.”

“Hans folk?”

“Min.”

Katya betraktade honom över koppens kant.

“Har du folk?”

“Inte många.”

“Folk som kommer in i den här skogen för att du ringde?”

“De är skyldiga mig.”

“Vilken sorts skuld för någon hit före soluppgången?”

“Den sorten som inte går ut.”

Han satte sig vid fönstret och tog fram en kompakt militärradio från en hylla gömd bakom en vikt karta. Höljet var slitet, men apparaten hade underhållits lika noggrant som allt i metalllådan.

Sergey förlängde antennen och justerade frekvensen.