Vinden ylade utanför hangaren när vi marscherade ut mot plattan. Natten var becksvart, himlen täckt av tunga regnmoln som lovade en storm. Perfekt väder för spöken.
Jag klättrade uppför stegen till Vålnadens cockpit. Den mörka maskinen väntade, dess inre belyst av ett svagt, rött sken. Jag sänkte mig ner i det ergonomiska sätet som omedelbart formade sig efter min rygg och mina lår. Teknikern fäste neuro-länken vid porten i min nacke. Återigen sköljde informationsströmmen genom mitt sinne, men denna gång var jag beredd. Jag omfamnade det. Jag lät planet bli min kropp.
Höljet gled ljudlöst ner och förseglade mig i en värld av absolut tystnad, bruten endast av ljudet av min egen, jämna andning i hjälmen.
System online, viskade en syntetisk röst direkt in i mitt medvetande. Neuro-länk stabil på 99,8 procent. Vapen apterade. Reaktorer på optimal temperatur.
“Tornet, här är Vanguard Ett,” sa jag över radion. Min röst lät främmande, metallisk men lugn. “Begär tillstånd för taxi och omedelbar start.”
“Vanguard Ett, du har klarsignal. Vinden är från nordost, femton knop. Gud vare med dig, Korpen,” kom tornets svar.
Jag tänkte framåt, och maskinen rörde sig. Det var en berusande, obeskrivlig känsla. Jag behövde inte röra gasreglaget; planet svarade på impulsen från min motorbarks önskan att öka hastigheten. Vi gled ut på startbanan. Genom regnet såg jag Mercers, Keenes och Rileys jaktplan rada upp sig snett bakom mig. Deras positionsljus blinkade rött och grönt i mörkret.
Jag vände blicken mot himlen. Det var dags.
Jag tvingade min hjärna att kräva maximal acceleration. De dubbla fusionsreaktorerna bakom mig vrålade till liv med ett ljud som rev himlen mitt itu. Kraften slog in i mig som en fysisk mur, pressade mig djupt in i sätet när Vålnaden sköt iväg längs den våta asfalten. Noll till fyrahundra kilometer i timmen på knappt fyra sekunder. G-dräkten drog ihop sig hårt runt mina ben och min mage för att hålla blodet uppe i hjärnan.
Jag drog tanken uppåt. Noskonen lyfte från marken, och i nästa sekund övergav vi jorden.
Vi sköt rakt upp genom molntäcket, en svart pil av hat och hämnd riktad mot fienden. Regndropparna förångades omedelbart mot det upphettade skrovet. Genom biosensorerna kände jag lufttrycket minska, kylan öka, och fartens oändliga rusning. Vi sprängde ljudvallen i en tyst, vit blixt.
“Vanguard, formation bruten,” kom Mercers röst. “Vi beger oss västerut. Ses i helvetet, Korpen.”
“Lycka till, Mercer,” svarade jag.
Jag tryckte ner nosen och dök mot mörkret i öster. Skärmarna i mitt sinne visade en tredimensionell topografisk karta över bergskedjan som närmade sig. Floden Vok var ett slingrande svart band i djupet.
Långt borta började varningssystemen tjuta svagt. Fiendens radar hade fångat upp Avledningsstyrkan. Den mörka himlen mil bort lystes upp av orangea blixtar när de första SAM-missilerna sköts upp mot Mercer och hans män.
Mitt eget hjärta slog lugnt, trettio slag i minuten. Ingen rädsla, ingen tvekan. Jag var inte en flicka som serverade kaffe längre. Jag var inte ett offer med ett titanben.
Jag var Korpen, och jag hade kommit för att ta tillbaka himlen.
Dalen öppnade sig under mig som ett öppet gap. Jag rullade maskinen i hundraåttio grader, dök rakt ner mot det skummande vattnet i Vok, lät hastigheten passera mach 1.5 på bara femtio meters höjd, och flög in i mörkret. Vapensystemet sjöng i mitt sinne. Tartarus väntade. Det var dags att avsluta det här.
