Slutligen klättrade kapten Grant Mercer nerför stegen från Fantom Ett. Han rev av sig hjälmen. Hans hår var genomsvettigt och klistrat mot pannan, och hans ansikte var kritvitt. Han såg sig omkring tills hans blick fann mig i skuggan. Han stannade upp. Han var en stolt man, Mercer. En äss-pilot som hade trott att han var oövervinnerlig fram till för en timme sedan.

Han började gå mot mig. Bakom honom följde Keene och Riley, lika bleka och omskakade. De stannade tre meter framför mig.

Tystnaden på plattan var öronbedövande trots ljudet från kompressorerna i bakgrunden. Mercer tittade på mig länge. Han granskade flygdräkten, den tomma namnskylten, och sedan mina ögon. Det fanns ingen hånfullhet kvar i hans blick, inget av det överlägsna leendet han brukade ge den tysta flickan som serverade honom kaffe. Det fanns bara en djup, nästan vördnadsfull respekt.

Långsamt, med en precis och medveten rörelse, förde Mercer handen till pannan i en perfekt militär honnör. Keene och Riley följde omedelbart hans exempel.

“Ma’am,” sa Mercer, hans röst var hes. “Vi var döda män där ute. Jag vet inte hur du… jag vet inte hur du visste vad radarn skulle göra. Men du drog oss ut ur elden. Vi står i skuld till dig. Med våra liv.”

Jag sänkte blicken ett ögonblick, kände hur en klump bildades i halsen. Jag återgäldade honnören.

“Ledigt, kapten,” sa jag, min röst stadig. “Ni gjorde jobbet. Ni tvekade inte när jag beordrade er att dyka. Den blindheten, den tilliten till en röst ni inte kände… det var det som höll er vid liv. Men ni lever i en värld som har förändrats idag.”

Jag tog ett steg närmare dem. “Ni flyger inte för överste Hale längre. Och ni flyger inte för Fantomskvadronen längre. Jag håller på att sätta ihop en ny enhet. Vanguard. Uppdragen kommer att vara svårare. Oddsen kommer att vara sämre. Och den som leder er kommer att kräva fullständig, odiskutabel perfektion, eftersom allt annat innebär döden.”

Mercers ögon smalnade. “Vem kommer att leda Vanguard?”

“Det kommer jag att göra,” sa jag. “Och jag behöver piloter som är beredda att flyga in i helvetet med ett leende på läpparna. Packa er utrustning. Vi har genomgång om två timmar. Och Mercer?”

“Ja, ma’am?”

“Hädanefter dricker du ditt kaffe svart. Det bygger karaktär.”

Ett svagt, darrande leende bröt fram på Mercers läppar. “Uppfattat, Korpen.”

Den dolda hangaren låg nedsänkt i berget under basen, en relik från kalla kriget som hade byggts om till en högteknologisk fästning. När de enorma ståldörrarna rullade undan, slungades jag bakåt av ett bländande vitt ljus.

Och där stod hon.

Vålnaden. X-49.

Den var vackrare och mer skräckinjagande i verkligheten än på Sterlings ritningar. Den såg ut att vara smidd ur en enda bit av mörkret självt, helt utan synliga nitar eller skarvar i kompositpansaret. Vingarna flöt samman med flygkroppen i en obruten, svepande linje som formade en aggressiv pil. Den var extremt låg, designad för att absorbera radarvågor snarare än att reflektera dem, en fantom på skärmarna.

Runt maskinen rörde sig ett team av ingenjörer i vita rockar. I spetsen stod Dr. Aris Thorne, huvuddesignern bakom projektet. Han var en intensiv, mager man med vildvuxet hår och glasögon som ständigt gled ner på näsan. När han såg mig komma gående med Sterling sken han upp i ett fanatiskt leende.

“Ah! Kapten Ellison! Eller ska jag säga major nu? Generalen nämnde en befordran,” utbrast Thorne och skyndade fram för att skaka min hand. “Jag har väntat på det här ögonblicket. De andra förarna… de var köttstycken som försökte rida en blixt. De hade inte psyket för henne. Men du… dina testresultat från fem år sedan, dina simuleringar, dina instinkter… Du är perfekt.”

“Hon är ett flygplan, doktor, inte en religion,” sa jag torrt, fastän mitt hjärta bultade hårt när jag gick närmare noskonen. Jag sträckte ut handen och lät fingertopparna glida över det svarta materialet. Det kändes varmt, nästan levande, vibrerande av den latenta kraften från dubbla pulserande fusionsreaktorer inbäddade i hennes inre.

“Oh, hon är mer än ett flygplan,” viskade Thorne. “Hon är en förlängning av dig. Vi måste ansluta dig.”

De ledde mig till ett rum intill hangaren. Under de närmaste nittio minuterna genomgick jag en fysisk förvandling som var mer skrämmande än någon luftstrid jag någonsin utkämpat. Jag tvingades klä av mig och ta på mig en ny typ av flygdräkt, ett kroppsnära membranväv av mikrofibrer och biosensorer som satt lika tätt som en andra hud. Längs ryggraden och över nacken satt kluster av små, platta noder.