Jag sänkte blicken mot min vänstra byxbotten. Under tyget fanns ett intrikat nätverk av titan, kolfiber och smärta. Minnet från den natten slungades tillbaka in i mitt medvetande med våldsam kraft: lukten av brinnande flygbränsle, ljudet av metall som slets sönder, skriket från min egen röst när jag insåg att katapultstolen hade hängt sig och att jag skulle behöva rida den brinnande kistan hela vägen ner i berget. Jag kom ihåg lågorna som slickade över instrumentpanelen, och hur jag med ren, ursinnig viljekraft hade tvingat planet över byns hustak innan mörkret tog mig.

“Mitt ben…” började jag, men rösten svek mig. Jag harklade mig. “Mitt ben är fäst med skruvar i lårbenet. Läkarna sa att vid en nio-g sväng kan belastningen få benet att splittras igen. Och jag har inte flugit en riktig maskin på fem år. Att sätta mig i en sittbrunn nu skulle vara ett självmord, general.”

“Det skulle vara ett självmord om jag bad dig flyga en av de gamla F-22:orna eller F-35:orna,” svarade Sterling och tryckte på en knapp på sitt skrivbord. Kartan på väggen slocknade och ersattes av en ritning. En maskin i nattsvart, matt kompositmaterial tonade fram på skärmen. Den såg inte ut som något jag någonsin sett. Den hade inga traditionella vertikala stabilisatorer, dess profil var platt, vass och otroligt aggressiv. Den såg ut som ett spjut spetsat med mörker.

“Projekt X-49,” sa Sterling lågt. “Vi kallar den Vålnaden. Det är en sjätte generationens luftöverlägsenhetsjaktplan. Det finns bara en prototyp. Den använder neuro-optisk synkronisering. Den flygs inte bara med spakar och pedaler, Sarah. Den flygs med tanken. Den integreras med ditt nervsystem. G-dräkten är vätskeassisterad, vilket minskar den fysiska påfrestningen på skelettet med nästan fyrtio procent. Den byggdes för piloter som är snabbare i tanken än vad människokroppen tillåter. Vi har haft tre testpiloter i den. Två svimmade av sensorisk överbelastning, den tredje klarade inte av att lita på systemet och höll på att störta maskinen. Den kräver en pilot som kan fatta taktiska beslut instinktivt, en pilot som flyger som om hon redan vore död och inte har något kvar att frukta.”

Han reste sig upp och gick fram till mig. Han lade en tung hand på min axel.

“Jag ber dig inte bara att flyga, Sarah. Jag ber dig att bli knivspetsen i en ny skvadron. Vanguard. Du kommer att ha total autonomi. Du väljer dina egna flyglar. Ditt första uppdrag är att flyga djupt in bakom fiendens linjer och slå ut det centrala kommandokomplexet som dirigerar SA-11-batterierna. Ett komplex djupt inne i Uralbergen, skyddat av deras allra modernaste försvarssystem. Det är en omöjlig flygning. Det är ett uppdrag med kanske tjugo procents chans till överlevnad. Men om någon kan göra det… så är det Korpen.”

Jag tittade på ritningen av X-49. Jag kände hur hjärtat slog snabbare. Inte av rädsla, utan av en djupt rotad hunger som jag trodde hade svultit ihjäl för länge sedan. Kallelsen till himlen. Himlen som hade försökt döda mig, men som också var det enda stället där jag någonsin hade känt mig levande.

Jag ställde ifrån mig whiskeyglaset på bordet. Klangen av kristall mot trä bröt förtrollningen i rummet.

“När landar Fantomskvadronen?” frågade jag.

Sterling tittade på sin klocka. “De rör vid startbanan om tolv minuter.”

“Bra,” sa jag. “Då hinner jag byta om till en flygdräkt innan jag möter dem.”

Den kalla eftermiddagsvinden svepte över den vidsträckta asfalten och bar med sig lukten av flygfotogen, ozon och regn. Jag stod ensam i skuggan av hangar fyra, iförd en grön, otymplig flygdräkt som var lite för stor. Det kändes främmande, men samtidigt som att komma hem. Namnskylten på mitt bröst var blank – ingen grad, inget namn. Bara en tyst symbol för vad jag var på väg att bli igen.

I fjärran hördes ett lågfrekvent dån som fick bröstkorgen att vibrera. Ur de låga, gråa molnen bröt fyra svarta silhuetter fram. De kom in i en perfekt diamantformation, precis som jag hade beordrat dem i passet. De sänkte farten, hjulen fälldes ut med ett hydrauliskt stönande, och en efter en tog de mark. Däcken skrek mot asfalten och vita rökmoln bolmade upp när Fantomskvadronen vände tillbaka från dödens rand.

De taxade in mot plattan framför mig. Turbinernas tjutande övergick i en mjukare, vinande ton när motorerna stängdes av. Ramper rullades fram. Markpersonal svärmade runt maskinerna, men ingen av piloterna rörde sig omedelbart. De satt kvar i sina cockpits, med huvarna uppfällda, och lät den kalla luften skölja över dem. De levde. De visste hur nära det hade varit.