General Sterlings tunga steg ekade mot det polerade betonggolvet i korridoren utanför operationscentralen. Jag följde efter honom, och för varje steg jag tog kändes det som om lager av damm och förnekelse skalades av min själ. Min vänstra fot släpade aningen, en omedveten vana när adrenalinet började lämna kroppen och fantomsmärtorna från titanplattorna i benet gjorde sig påminda, men jag vägrade att halta. Inte nu. Inte framför honom.
Bakom oss hördes ljudet av snabba fotsteg. Det var överste Hale. Hans ansikte var fortfarande en mask av raseri och kränkt stolthet, och hans uniform satt plötsligt märkligt illa på honom, som om hans auktoritet hade krympt flera storlekar under de senaste tio minuterna.
“General Sterling! Sir!” Hales röst var gäll, nästan desperat. “Med all respekt, men ni kan inte mena allvar. Den här… den här servitrisen har precis begått myteri. Hon åsidosatte en direkt order från en överordnad officer, kapade en säker kommunikationskanal och utsatte hela jaktdivisionen för livsfara! Jag kräver att hon omedelbart sätts i arrest!”
Sterling stannade. Han vände sig inte om direkt, utan lät tystnaden hänga i luften i flera sekunder, tung och kvävande. När han slutligen vred på huvudet var hans blick så iskall att luften i korridoren verkade frysa till is.
“Det enda jag ser, Victor,” sa Sterling med en röst som lät som grus som krossas under en känga, “är en officer som i sin panik var sekunder från att utplåna hela Fantomskvadronen. Om de hade följt din order och stigit ur ravinen, hade vi i detta nu haft fyra döda piloter och fyra rykande kratrar i Ormpasset. Soldat Ellison utförde inte myteri. Hon utförde en räddningsoperation. Och från och med detta ögonblick är du befriad från ditt befäl. Packa dina tillhörigheter. En transport väntar på att flyga dig tillbaka till huvudstaden för en fullständig utredning av din stridsledning.”
Hales käke föll. Han stammade, letade efter ord, men Sterlings rygg var redan vänd mot honom. Generalen började gå igen, och jag följde tätt i hans kölvatten. Jag kände ingen triumf över Hales fall, bara en kall, tung insikt om att kriget höll på att gå fruktansvärt fel om män som han hade tillåtits leda våra skvadroner.
Vi nådde slutet av korridoren och Sterling tryckte in koden till ett säkerhetsrum. Tunga ståldörrar gled isär med ett mjukt väsande. Rummet var mörkt, upplyst endast av det svaga, blåa skenet från enorma strategiska kartskärmar. Han gick fram till ett litet sidobord, hällde upp två glas bärnstensfärgad whisky från en kristallkaraff och räckte det ena till mig.
“Drick,” beordrade han mjukt. “Du ser ut som om du ska falla ihop, Sarah.”
Jag tog emot glaset. Kylan från glaset mot min handflata förankrade mig i nuet. Doften av torv och rök slog emot mig, och jag tog en liten klunk. Den brände skönt hela vägen ner i bröstet.
“De visste att vi skulle komma,” sa jag utan omsvep och stirrade på kartan över gränsbergen. “Radarfällan i passet. Det var ingen slump. SA-11-batterier flyttas inte upp på den höjden över en natt. Det var ett bakhåll, noggrant planerat för att slå ut våra bästa maskiner. Fienden visste exakt vilken rutt Fantomskvadronen skulle ta.”
Sterling nickade långsamt och satte sig tungt i en läderfåtölj. Plötsligt såg han gammal ut, mycket äldre än sina femtioåtta år. Tyngden av varje förlorat liv, varje förlorad strid, tycktes vara inristad i de djupa linjerna i hans ansikte.
“De visste,” bekräftade han. “Vi har en läcka, eller så har de knäckt våra högsta krypteringskoder. Kanske båda. Under de senaste tre månaderna har vi förlorat arton jaktplan. Våra precisionsbombningar missar, våra underrättelser är inaktuella innan vi ens hinner agera på dem. Vi håller på att förlora luftherraväldet, Sarah. Och om vi förlorar himlen, förlorar vi kriget på marken inom ett halvår.”
Han lutade sig framåt, hans ögon glödde plötsligt av en intensiv, desperat eld i det dunkla rummet.
“Jag lät dig gömma dig bland kaffekopparna och pappersarbetet eftersom militärläkarna sa att du var bruten. De sa att ditt ben aldrig skulle klara g-krafterna igen, och psykiatrikerna sa att ditt sinne var för ärrat av kraschen. Du hade gett tillräckligt, sa de. Men jag har tittat på dig under dessa fem år. Jag har sett hur du står och studerar telemetrin i smyg. Jag har sett hur du andas i samma takt som motorerna när de varvas upp på startbanan. Du är inte bruten, Sarah. Du har bara blivit tvingad in i en bur som du var för trött för att bryta dig ut ur. Tills idag.”
