“Detta är den neuro-optiska länken,” förklarade Thorne medan han försiktigt fäste den nya hjälmen på mitt huvud. Hjälmen hade inget traditionellt visir, bara en massiv, böjd skärm av flytande kristall inuti. “När vi aktiverar systemet, kommer din hjärna att synkroniseras med flygplanets centraldator. Du kommer inte att läsa instrumentpanelerna. Du kommer att känna dem. Höjden, farten, bränslemängden… de blir lika naturliga sinnen för dig som din balans eller din förmåga att känna värme och kyla. Planet kommer att reagera på din avsikt bråkdelar av en sekund innan du ens rör spaken.”
Han pausade och såg mig djupt in i ögonen. “Det kommer att göra ont i början. Som att öppna ett tredje öga som varit förseglat i årtionden. Är du redo?”
“Gör det,” svarade jag.
Thorne tryckte på en knapp på en kontrollpanel.
Ett vitt, blixtrande ljus exploderade inuti mitt huvud. Jag drog in ett häftigt andetag när en tsunami av digital information sköljde in i min synnerv. Under en oändlig sekund trodde jag att min hjärna skulle brinna upp. Jag kände miljontals rader av kod slå rot i min cortex. Sedan klarnade ljuset, och plötsligt såg jag inte med mina ögon längre. Jag såg genom kamerorna på Vålnadens skrov. Jag kände den kalla luften i hangaren genom hennes temperatursensorer. Jag kände tyngden av bränslet i hennes tankar i min egen mage.
Det var inte bara en maskin. Det var en förlängning av mitt eget kött och blod. Smärtan i mitt vänstra ben var plötsligt irrelevant; benet existerade inte i systemet, bara thrust, vektor, pitch och roll. Jag var hel igen. Jag var mer än hel.
Jag andades ut, en lång, skälvande suck av ren, okonstlad eufori.
“Gud,” viskade jag.
“Jag vet,” sa Thorne med ett leende i rösten över kommunikationslänken. “Hon är redo. Och det är du också.”
Genomgångsrummet var dunkelt. Kapten Mercer, major Keene och löjtnant Riley satt längst fram. De var klädda i sina G-dräkter, deras ansikten spända, ögonen fästa på den stora holografiska kartan som lyste upp rummet. Bakom dem satt general Sterling, armarna i kors.
Jag stod framför dem, iklädd den mörka biosuit-dräkten. Länkarna i nacken glödde svagt med ett blått sken.
“Mina herrar,” började jag. Min röst var lugn, auktoritär. “Det ni upplevde i Ormpasset var inte en isolerad händelse. Koalitionen har flyttat fram sina positioner i skydd av mörkret. De har etablerat ett massivt kontrollcenter här…” Jag pekade på en markering djupt inbäddad i de oländigaste delarna av Uralbergen. “Målet kallas Tartarus. Det är en bunker under hundra meter massivt berg, omgiven av lager på lager av luftvärn, S-400-batterier och deras nya J-25 stealth-jaktplan. Tartarus styr alla SA-11-missiler över fronten. Så länge Tartarus är i drift, är vår luftmakt i praktiken neutraliserad.”
Mercer lutade sig framåt. “Ma’am, att flyga in i det luftrummet… Det är en köttkvarn. Om Tartarus ligger under ett berg, vad i helvete ska vi släppa på dem som kan penetrera det?”
“Vi ska inte släppa något på dem ovanifrån,” sa jag och tryckte fram en ny bild. Den visade en smal, ravinliknande floddal som ledde in i bergskedjan, liknande Ormpasset, men tio gånger längre och ännu trängre. “Tartarus kylsystem drar vatten från floden Vok. För att undvika infraröd upptäckt ventilerar de ut den massiva hettan från sina servrar genom en tunnel som mynnar ut vid foten av dammen här. Tunneln är sex meter bred.”
Riley svalde hårt. “Sex meter bred? Vi kan knappt…”
“Ni ska inte göra någonting med den tunneln,” avbröt jag honom. “Ni tre utgör Avledningsstyrka Alpha. Ni kommer att gå in på hög höjd från väster, rakt in i deras radarzon. Ni kommer att flyga era Fantom-maskiner med fulla radarreflektorer och maximal värmesignatur. Ni ska föra lika mycket oväsen som en hel bombflotta. De kommer att kasta allt de har mot er. Luftvärn, jaktplan, allt. Ni kommer att leka katt och råtta. Ert enda uppdrag är att överleva i åtta minuter. Dra bort deras uppmärksamhet från floddalen.”
“Och du?” frågade Keene oroligt.
“Jag kommer att flyga in genom dalen från öster, under radarnivån,” sa jag. “Måhända det mörka vattnet i floden Vok. Jag flyger X-49. Jag bär en bunker-buster-missil designad för att glida rätt in i den där ventilationstunneln innan den detonerar inuti komplexets kärna. Om jag missar, dör vi alla, för då svärmar de oss. Om jag träffar, släcks deras luftvärnsnät ner, och vi kan rida tryckvågen tillbaka hem.”
Tystnaden lade sig återigen tung i rummet. Det var en självmordsplan. Varje man i rummet visste det. Men det var också den enda planen som hade en mikroskopisk chans att lyckas.
Mercer ställde sig upp. Han rättade till sin krage.
“Fantomskvadronen står redo, Korpen. Vi drar fiendens eld. Du sänker kniven i hjärtat på dem.”
“Då flyger vi om femton minuter,” sa jag. “Vi syns på andra sidan.”
