“Förstått.”
Jag räknade ner i huvudet. Det var som en symfoni av matematik och fysik, en dödsdans som jag hade koreograferat i mitt sinne tusen gånger under de långa nätterna på basen.
“Tre… två… ett… Bryt!”
På skärmen splittrades den enda gröna klumpen. De fyra punkterna spreds ut som gnistor från en eld, slungades runt den skarpa kröken i ravinen, och dök sedan omedelbart ner igen. Telemetrin visade hur Rileys plan droppade farligt mycket i höjd, hans fart sjönk, men han lyckades pressa upp nosen i sista sekunden.
“Alla maskiner igenom,” rapporterade Mercer. Ljudet av hans tunga andning var musik i mina öron. “Vi är ute ur passet. Radarn är tyst. De har tappat oss, Korpen.”
En kollektiv utandning drog genom operationscentralen. Någon lät en penna falla i golvet, och ljudet ekade som ett pistolskott i den spända tystnaden.
“Dra upp till änglahöjd tjugo,” beordrade jag lugnt. “Växla till kryssningshastighet och sätt kurs mot basen. Jag bjuder på första rundan i mässen.”
“Det låter jävligt bra, Korpen. Fantom Ett, byter frekvens.”
Jag släppte sändarknappen. Radion knäppte till och tystnade. Skärmen visade hur de fyra gröna punkterna steg mot en säker höjd, långt utom räckhåll för fiendens luftvärn. Jag tog ett djupt andetag och lät mina axlar sjunka. Adrenalinet började klinga av, och i dess ställe kom den kalla, hårda verkligheten krypande tillbaka.
Jag vände mig om. Hela rummet tittade på mig. Teknikerna, officerarna, vakterna vid dörren. Ingen sa ett ord. Det fanns ingen vördnad i deras blickar, bara ren, ofiltrerad chock. Jag hade levt bland dem som en skugga, en tystlåten kvinna som haltade lite när det regnade och som alltid visste precis hur major Keene ville ha sitt kaffe. Nu visste de.
Överste Hale stod stel som en staty, hans ansikte var nu mer grått än rött. Han öppnade munnen för att tala, förmodligen för att återuppta sitt hot om krigsrätt, men han blev avbruten av att den tunga ståldörren till operationscentralen slogs upp.
General Arthur Sterling klev in i rummet. Han var en man huggen i granit, med ögon som hade sett fler konflikter än de flesta läst om i historieböckerna. Han stannade upp, lät blicken svepa över det tysta rummet, över Hale som såg ut som om han svalt en citron, och slutligen stannade hans blick på mig.
Han tittade på mig länge. Sedan log han, ett kort, bistert leende som inte nådde ögonen.
“Så,” sa general Sterling, hans röst mörk och skrovlig. “Ryktet stämde. Du tröttnade till slut på att servera kaffe, Sarah.”
Jag sträckte på ryggen, trotsade smärtan i benet och mötte hans blick. Det fanns ingen återvändo nu. Legenden om Korpen hade vilat i fred i fem år, begravd under protokoll, medicinska intyg och min egen rädsla för att aldrig vara bra nog igen. Men himlen kallade alltid tillbaka sina egna.
“Kaffet var ändå alltid för beskt, general,” svarade jag.
“Bra,” sa Sterling. Han nickade mot dörren bakom sig. “För jag har en eskader som behöver en ny befälhavare, och ett luftrum som håller på att falla i bitar. Följ med mig. Det är dags att du får tillbaka dina vingar.”
