De skålade. Skratten klingade fritt över bordet. Mateo såg ut över trädgården. Där, borta vid muren, växte en vacker, vit ängelstrumpet – Datura. Citlalli hade planterat den där med flit.
“Varför behåller du den?” hade Mateo frågat henne en gång. “Efter allt den gjorde mot mig?”
“För att vi inte ska frukta verktyget, utan handen som håller i det,” hade hon svarat. “Genom att se den varje dag, utan rädsla, tar vi makten ifrån den. Den är bara en blomma nu, Mateo. Bara en blomma.”
Kapitel 14: Rötter och Grenar
Tjugo år efter att Valeria först steg in i deras hus.
Mateo är nu trettio år gammal och en fullt utbildad åklagare. Han arbetar målmedvetet mot korruption och bedrägerier inom rättsväsendet. Han har blivit känd som obmutlig och principfast. Han har nyligen gift sig, och han och hans fru väntar sitt första barn.
Santiago, nu i sjuttioårsåldern, tillbringar sina dagar med att leka med sina adoptivbarnbarn från fonden, odla rosor och njuta av sitt ålders höst. Han vet att när han en dag går bort, är hans familj trygg, oberoende och stark.
Citlalli reser världen över och föreläser om etnobotanik. Hennes laboratorium har växt till ett stort institut i Monterrey, där studenter från hela världen kommer för att lära sig hur man respekterar naturens kraft.
I en mörk cell i Santa Martha sitter en kvinna, bortglömd av tiden och av världen. Hennes namn nämns aldrig mer i villan i Nuevo León. Den ondska hon försökte plantera ruttnade bort, besegrad av den starkaste motgift som existerar: enighet, sanning och ovillkorlig kärlek.
Berättelsen om Mateo, Santiago och Citlalli blev inte en tragedi om ett förstört liv. Det blev ett bevis på människans otroliga förmåga att läka, att slita ut de giftiga rötterna ur sitt liv och låta nya, starka grenar sträcka sig mot solen. Jorden mindes allt, men den förlät också. Och i Nuevo León blommade trädgården som aldrig förr.
