Men det var utan att räkna med Mateo. Plötsligt slet han sig loss från sin smärta, driven av en överlevnadsvåg och av raseri över att äntligen se sin torterare avmaskerad, och den lille pojken kastade sig framåt och grep tag i Valerias fotled med all sin kraft.

“Du kommer inte att gå!” grät barnet. Du kommer aldrig att skada oss igen!

Valeria snubblade tungt på tröskeln, utsträckt på stenplattorna på terrassen, medan Santiago, med ansiktet förvridet av raseri, skyndade sig att immobilisera henne för gott.

Kapitel 3: Nattens fall och polisens sirener

Kraschen när Valeria slog i stenplattorna ekade genom den annars tysta natten. Hennes välmanikyrerade händer skrapades blodiga mot den kalla stenen, och hennes designerväska låg slängd i mörkret. Santiago var över henne på ett ögonblick. Den fine, kontrollerade affärsmannen fanns inte längre; i hans ställe fanns en far som precis insett att monstret i hans sons mardrömmar var kvinnan han delade säng med.

“Släpp mig! Du bryter min arm, din idiot!” skrek Valeria och spottade ur sig svordomar som skar sig mot hennes vanliga, polerade yta. Hennes vackra ansikte var nu förvridet av en ful, desperat ondska.

“Rör dig inte,” väste Santiago, hans röst mörk av en vrede han aldrig tidigare känt. Han pressade sitt knä mot hennes rygg och höll hennes armar i ett fast grepp. “Citlalli! Ring polisen. Säg åt dem att komma omedelbart. Nämnde gift. Nämnde mordförsök.”

Citlalli nickade snabbt. Hon lyfte upp den lilla glasflaskan med sin näsduk, extremt noga med att inte få vätskan på huden, och tog upp sin telefon. Medan hon talade med larmcentralen med lugn, samlad röst, kröp Mateo ihop på golvet. Hans andning var fortfarande stötig, men hans ögon, som nyss varit fyllda av galenskap och terror, började nu klarna något. Han tittade på sin pappa som en räddare.

“Pappa…” snyftade Mateo svagt.

“Jag är här, min son. Jag är här,” sa Santiago, med tårar strömmande nerför kinderna. “Hon ska aldrig mer få röra dig.”

Inom femton minuter lystes den lyxiga uppfarten i Nuevo León upp av röda och blå saftblandare. Tre polisbilar rullade in, följda av en ambulans. När poliserna stormade in på terrassen fann de en scen som de sent skulle glömma: stadens mest respekterade affärsman höll sin unga, glamorösa fru nedtryckt på marken, medan en ung barnflicka stod vakt bredvid en skakande liten pojke och höll upp en giftflaska som bevis.

Poliserna drog upp Valeria på fötter och satte på henne handbojor. Hon försökte genast spela offer. “Han är galen! Han attackerade mig!” skrek hon och grät krokodiltårar mot konstaplarna. “Hans son är mentalt sjuk, och han beskyller mig för det! Jag kräver min advokat!”

Men polisinspektören, en äldre man vid namn Rodriguez, tittade från Valeria till Santiago, och sedan på den lilla flaskan som Citlalli överlämnade i en bevispåse. “Vi kommer att låta laboratoriet avgöra vad som finns i den där,” sa Rodriguez kallt till Valeria. “För in henne i bilen.”

Kapitel 4: Rening och sanning

Medan Valeria fördes bort till häktet, omhändertogs Mateo av ambulanspersonalen. Santiago insisterade på att de skulle åka till ett annat sjukhus än de tidigare klinikerna – han litade inte längre på de läkare som bara hade tittat på symptomen och rekommenderat psykiatrisk vård. Han krävde att få träffa Dr. Arispe, regionens främsta toxikolog.

På sjukhuset, under det starka fluorescerande ljuset, undersöktes Mateo igen. Citlalli satt i väntrummet med Santiago. Hon hade vägrat att lämna dem.

“Hur kunde jag vara så blind?” viskade Santiago, ansiktet gömt i händerna. “Hon var här hela tiden. Hon tröstade mig när han grät. Hon sa att hon älskade honom…”

“Ondskan bär ofta den vackraste masken, herr Santiago,” svarade Citlalli mjukt. “Dessa växter, Datura, bär vackra vita blommor som ser ut som trumpeter från himlen. Men deras frön bringar bara mörker och död. Hon använde er sorg mot er.”

Dr. Arispe kom ut från akutrummet timmar senare, med mörka ringar under ögonen men med ett lättat uttryck. “Santiago,” sa läkaren allvarligt. “Det är ett mirakel att ni kom in i natt. Vi har gjort en specifik toxikologisk screening baserad på vad den unga damen här berättade för oss. Och hon hade helt rätt. Vi fann spår av scopolamin och hyoscyamin – de aktiva alkaloiderna i Datura stramonium. Eftersom det administrerades i mikrodoser bröts det ner snabbt och syntes inte på standardtesterna för droger eller tungmetaller, men det lagrades i barnets fettvävnad och attackerade hans centrala nervsystem.”

Santiago kände hur benen vek sig. Han fångades upp av en sjuksköterska. “Kommer han… kommer han att bli frisk?” “Ja,” log Dr. Arispe. “Vi har påbörjat avgiftningen. Det kommer att ta några veckor för honom att återfå sin fulla mentala klarhet, och han kommer att behöva mycket kärlek, men det finns inga permanenta hjärnskador. Monstrerna i hans mage är borta.”

Kapitel 5: Det förflutnas skuggor

Dagen efter briserade skandalen i Nuevo Leóns societet. Valeria, den vackra societetskvinnan, satt inlåst misstänkt för mordförsök på sin styvson. Men när polisen började gräva i fallet, stannade inte mardrömmen där.

Inspektör Rodriguez kallade in Santiago till polisstationen två veckor senare. Mateo var nu hemma, svag men leende, och övervakades ständigt av en hängiven Citlalli.

“Slå dig ner, Santiago,” sa Rodriguez och lade en tjock mapp på bordet. “Laboratoriet bekräftade giftet. Det var koncentrerat och dödligt. Men vi har hittat mer. Mycket mer.”