Santiagos penna darrade över pappret, det svarta bläcket redo att besegla hans barns öde. Mateo, hopkrupen mot väggen, fortsatte att skrika, hans små fingrar rev frenetiskt mot huden som för att slita bort ondskan som gnagde på honom.

En tung tystnad föll över rummet. Mateo svalde hårt. Hector. Den vänliga gamla mannen som hade lärt honom hur man planterade solrosor när han var liten. Kunde det vara sant?

“Varför?” frågade Santiago och kände hur marken gungade under honom. “Varför skulle han förråda oss?”

“För att alla har ett pris, Santiago,” viskade Valeria. “Och för att i er perfekta, rika värld, bryr sig ingen om de som sköter smutsgörat. Han hatade ert överflöd lika mycket som jag ville ha det.”

Hon lutade sig tillbaka, uppenbart nöjd med den förödelse hon skapat. “Där har ni det. Sanningen. Ni har spenderat tio år med att tro att demonen var jag. Men demonen fanns redan i er trädgård, betald av er själva.”

“Tiden är ute,” skrek vakten plötsligt.

Valeria reste sig upp. Hon såg på Mateo en sista gång. “Lycka till med att sova om nätterna nu, pojke.”

När hon leddes bort, satt Mateo och Santiago kvar i tystnad. Fröet av tvivel hade sannerligen planterats.

Kapitel 11: Analys och Avslöjande

Resan tillbaka till Nuevo León var fylld av en tryckande tystnad. Santiagos världsbild höll på att rämna igen. Om Hector hade varit inblandad, vem kunde han då lita på? Hade hela hans liv varit en lögn omgärdad av förrädare?

När de kom hem mötte Citlalli dem i dörren. Hon behövde inte fråga hur det hade gått; hon kunde se det på deras ansikten. De samlades i biblioteket och Mateo återgav exakt vad Valeria hade sagt.

“Hector,” mumlade Santiago och stirrade in i brasan. “Han var som en farfar för Mateo. Han grät på Isabels begravning. Hur kunde han?”

Citlalli satt tyst en lång stund. Hennes hjärna, tränad i vetenskaplig deduktion och mönsterigenkänning, arbetade på högvarv. Sedan skakade hon långsamt på huvudet. “Det stämmer inte.”

Mateo och Santiago tittade upp på henne. “Vad menar du?” frågade Mateo.

“Valeria är en mästare på lögner,” förklarade Citlalli. “Och de bästa lögnerna innehåller ett korn av sanning. Hector hade spelskulder, ja. Det var en öppen hemlighet bland personalen på den tiden. Valeria visste det. Men detaljerna om växten… det faller på sin egen orimlighet.”

Citlalli ställde sig upp och började gå fram och tillbaka över mattan. “Hon påstod att Hector planterade Datura i era växthus och skördade fröna åt henne, eller hur?”

“Ja,” bekräftade Mateo.

“Datura stramonium, spikklubba, är inte en subtil växt,” sa Citlalli med auktoritet. “När den blommar avger den en oerhört stark, sötaktig men frän lukt. Den lockar till sig specifika insekter. Dessutom kräver den ett helt annat pH-värde i jorden än de orkidéer och rosor som Hector odlade. Om Datura hade vuxit i växthusen i flera månader, skulle Hector ha varit tvungen att ändra hela klimatsystemet. Det hade dödat de andra blommorna. Isabels älskade prisbelönta rosor dog aldrig under det året.”

Santiago tittade upp, ett litet hopp tändes i hans ögon.

“För det andra,” fortsatte Citlalli och lutade sig fram mot Mateo. “Den form av gift som Valeria använde på dig, och som vi nu vet att hon använde för att orsaka Isabels hjärtinfarkt, var inte ett enkelt avkok. Det var en komplex extraktion som kräver alkohol, värme och exakta proportioner. Det kräver ett privat utrymme. Hon påstår att Hector bytte ut medicinen. Men vi vet från polisutredningen för tio år sedan att Valeria själv var den som började arbeta i köket och serverade Isabel hennes sista måltider innan ni officiellt träffades. Hon preparerade maten. Hon behövde ingen Hector för att byta ut några piller.”

“Så varför ljuger hon om detta nu?” frågade Mateo. “Vad vinner hon på det?”

“Kontroll,” svarade Citlalli. “Hennes kropp är fängslad, men hon vill att hennes ande ska fortsätta hemsöka er. Hector är död. Han kan inte försvara sig. Genom att anklaga honom planterar hon tvivel i er kring de människor ni älskat. Hon vill förstöra era minnen. Det är hennes sista hämnd.”

Mateo kände en plötslig isande kyla skölja över sig, följt av en brännande ilska. Valeria hade försökt spela dem igen. Hon hade nästan lyckats förstöra minnet av en oskyldig gammal man bara för att orsaka dem smärta.

“Vi måste bevisa det,” sa Mateo. “Finns det något sätt att vara helt säkra?”

“Jag har kvar de gamla journalerna från personalens sjukvård och husets underhåll från det året,” sa Santiago och reste sig. “Låt oss titta i trädgårdsloggarna.”

De tillbringade natten med att gå igenom kartonger med gamla papper. Och mycket riktigt, Hectors noggranna anteckningar visade exakt vilka jordblandningar och gödningsmedel han hade köpt. Ingenting överensstämde med vad som krävdes för att odla giftiga alkaloider i stor skala. Dessutom fann de kvitton som visade att Hector hade legat på sjukhus för en knäoperation precis under de två veckor då Valeria först började sin plan att närma sig Isabel. Han var inte ens på egendomen.

Lögnen var bruten.

Kapitel 12: Befrielsen