Santiagos penna darrade över pappret, det svarta bläcket redo att besegla hans barns öde. Mateo, hopkrupen mot väggen, fortsatte att skrika, hans små fingrar rev frenetiskt mot huden som för att slita bort ondskan som gnagde på honom.
Kapitel 2: Sanningens rot
Santiagos penna darrade över pappret, det svarta bläcket redo att besegla hans barns öde. Mateo, hopkrupen mot väggen, fortsatte att skrika, hans små fingrar rev frenetiskt mot huden som för att slita bort ondskan som gnagde på honom.
“Pappa, nej! Skriv inte under! Låt mig dö här hellre än med henne!” Den lille pojken bad, rösten brast i en hjärtskärande hicka.
En isig tystnad lade sig över rummet. Santiago tittade upp, ögonen tomma, helt bruten av skuld och trötthet. Han var på väg att sänka pennans spets när dörren plötsligt öppnades med ett skarpt smäll.
“Stopp! Rör den inte!
Citlallis röst ekade genom korridoren, klar, genomträngande och genomsyrad av en auktoritet oväntad för en tjugotreårig kvinna. Hon steg självsäkert över det lyxiga vardagsrummet till barnets sovrum. Hans tjänsteförkläde var något skrynkligt, men hans hållning var upprätt och oflexibel.
Valeria hoppade till, hennes mask av en sörjande svärmor sprack för en bråkdel av en sekund innan hon återgick till ett teatraliskt uttryck.
“Citlalli?” Men vad är bäst för dig… Håller du på att tappa förståndet? sa Valeria indignerat och rättade till ärmarna på sin sidenblus. Ser du inte att gentlemannen fattar ett avgörande beslut för att rädda sin familj? Återgå till dina uppgifter omedelbart!
Avslöjandet
Citlalli lyssnade inte på honom. Hon stack handen i förklädesfickan och tog fram en liten knuten tygbit. När hon vecklade ut den visade hon en torkad, rynkig böna i mörk och störande brun färg.
Hon placerade den varsamt på soffbordet, precis framför Santiagos ögon.
“Känner du igen den där lukten, herr Santiago?” frågade den unga barnflickan, med blicken fäst vid sin arbetsgivare. I natt, runt klockan två på morgonen, var fru S. S. Och just nu, innan Mateo blev galen, var det samma ämne som hon slängde i sin choklad, gömd under kanelen.
Santiago rynkade pannan, chockad. “Vad pratar du om, Citlalli?” Det är nonsens…
“De är hierbas del diablo, Datura eller modifierade ricinbönor,” mumlade Citlalli med en kylig intensitet ärvd från vismännen i hans hemtrakt. Min mormor lärde mig att känna igen dem. Några droppar räcker för att orsaka monstruösa hallucinationer, intrycket av att någon slukar dina inälvor, och total paranoia. Ur ett medicinskt perspektiv förekommer detta inte i standardanalyser av privata kliniker efter några timmar. Men i små dagliga doser… Detta leder långsamt till galenskap. Eller till asylen.
Valeria bytte genast färg. Hans ansikte, vanligtvis så perfekt kontrollerat, blev blekt.
“Det är… Det här är falskt! Det är en konspiration! Hon skrek och tog ett steg tillbaka mot burspråksfönstret. Santiago, tänker du lyssna på den här outbildade tjänaren istället för på din egen fru? Hon vill skada oss! Hon är svartsjuk!
Övergången
Santiago såg växelvis på Valeria, som tappade fotfästet, och på Citlalli, vars blick avslöjade en obeveklig sanning. Sedan föll hans blick på hans son, hopkurad, vars anfall märkligt nog motsvarade timmarna av de snacks som hans nya fru lagat.
Ett våldsamt klick uppstod i familjens fars sinne. Pusselbitarna föll på plats på en gång. Den plötsliga och mystiska döden av den första hustrun, de ständiga spänningarna, Mateos gradvisa isolering och de äktenskapskontrakt som han ännu inte hunnit läsa i detalj…
Santiago rätade långsamt på sig. Pennan gled ur hans fingrar och rullade på golvet.
“Öppna din väska, Valeria,” sa han med låg, nästan gravliknande röst, som inte lämnade utrymme för förhandling.
“Vad?” Du vågar fråga mig…
“Öppna din väska, sa jag!
I en panikartad gest ville Valeria ta sin designerväska från stolen. Men Citlalli, snabbare, krossade sin hand mot det mjuka lädret. I paniken föll väskan ner på mattan.
Förutom plånboken och nycklarna rullade en liten bärnstensfärgad glasflaska på golvet. Den saknade etiketter. Inne i rummet svajade en grumlig, trögflytande vätska mjukt under ljuset från vardagsrumsstrålkastarna.
Snaran dras åt
Santiagos andning fastnade i bröstet. Skräcken hade just fått ett mycket verkligt ansikte. Han såg på Valeria, hennes nävar knutna tills knogarna vitnade, en destruktiv ilska ersatte genast hennes smärta.
Valeria, som insåg att hon var instängd, slutade gråta. Hennes läppar sträcktes i ett köttätande, nästan omänskligt leende.
“Era dårar…,” väste hon och backade mot villans nödutgång. Tror du att du har mig? Även om du kastar ut mig, tillhör hälften av denna enorma egendom redan mig enligt äktenskapskontraktet. Och den lilla… Den lilla skulle ha dött en vacker död på sitt mentalsjukhus. Du har inga obestridliga juridiska bevis, bara vidskepelser från ett provinsiellt barn!
Hon hoppade till ytterdörren på altanen, hoppades nå sin sportbil som stod parkerad på uppfarten.
