Santiagos penna darrade över pappret, det svarta bläcket redo att besegla hans barns öde. Mateo, hopkrupen mot väggen, fortsatte att skrika, hans små fingrar rev frenetiskt mot huden som för att slita bort ondskan som gnagde på honom.

Rodriguez öppnade mappen och visade bilder från Valerias förflutna. “Valeria är inte hennes riktiga namn. Hon föddes som Elena Rojas i en fattig by i söder. Hon bytte identitet efter en brand som utplånade hennes familjehem – en brand som hon var den enda överlevande från, och som gav henne en ansenlig livförsäkring.”

Santiago stirrade på bilderna, kände illamåendet stiga. “Men det som är mest oroande,” fortsatte Rodriguez med låg röst, “är våra fynd gällande din första fru, Isabel.”

Santiagos hjärta stannade. Isabel hade dött för två år sedan i vad läkarna hade bedömt som en plötslig, massiv hjärtinfarkt, trots att hon var ung och frisk. “Vad menar du?” viskade han.

“Vi granskade Valerias bankkontoutdrag från den tiden. Sex månader innan Isabel dog, var Valeria anställd som assistent på det cateringföretag som ni använde för era privata tillställningar. Hon hade tillgång till ert hem långt innan ni ‘av en slump’ träffades på den där välgörenhetsgalan. Vi har nu begärt en uppgrävning av Isabels kropp. Vi misstänker att samma mikrodoseringstrick användes på henne, fast med ett hjärtstoppande medel.”

Santiago bröt ihop i tårar. Det hela var ingen olycka. Valeria hade metodiskt mördat hans fru för att ta hennes plats, och när Mateo hade blivit ett hinder – och en arvinge hon behövde bli av med för att få full kontroll över förmögenheten – hade hon börjat förgifta honom.

Kapitel 6: Rättvisans labyrint

Rättegången blev årets största mediehändelse. Valeria försökte spela alla kort hon hade. Hennes advokater försökte hävda att Citlalli hade planterat giftet för att hon var förälskad i Santiago och ville röja Valeria ur vägen. De försökte diskreditera Citlalli på grund av hennes ursprung och hennes ungdom.

Men Citlalli var en klippa i rättssalen. När hon kallades till vittnesbåset, klädd i traditionella kläder från Huasteca-regionen, utstrålade hon en uråldrig värdighet som fick hela salen att tystna. Hon berättade detaljerat om hur hon hade upptäckt lukten, hur hennes mormor hade lärt henne skillnaden mellan helande örter och dödliga gifter, och hon redogjorde precist för natten hon såg Valeria droppa vätskan.

Sedan presenterade åklagaren de tekniska bevisen: Valerias fingeravtryck på flaskan, överföringarna av pengar för att köpa falska identitetshandlingar, och till sist – toxikologirapporten från Isabels uppgrävda kropp, som bevisade att även hon hade mördats.

Valerias mask föll slutgiltigt. Under de sista dagarna av rättegången satt hon tyst, hennes ögon kalla och döda, fyllda av ett hat mot världen som hade vägrat ge henne det hon ansåg sig ha rätt till. Äktenskapsförordet förklarades ogiltigt i samma stund som mordförsöket bevisades. Hon skulle inte få en enda peso.

Domaren var obarmhärtig. “För det överlagda mordet på Isabel, och för det sadistiska och utdragna mordförsöket på ett försvarslöst barn,” dånade domarens röst genom salen, “dömer jag er, Valeria, till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.”

När klubban föll kände Santiago en tyngd på tusen kilo lyftas från sina axlar. Han tittade på åhörarläktaren där Citlalli satt, hållande i Mateos hand. Pojken log mot sin pappa – ett riktigt, genuint leende som Santiago inte hade sett på två år.

Kapitel 7: En ny gryning i Nuevo León

Ett år hade gått sedan den ödesdigra natten. Villan i Nuevo León, som en gång hade känts som ett hemsökt mausoleum fyllt av lögner, ekade nu av skratt.

Mateo sprang genom trädgården med en fotboll, hans kinder rosiga och fyllda av liv. Skräckbilderna var borta, ersatta av ljusa minnen och den ovillkorliga trygghet han nu kände i sitt hem.

Santiago satt på terrassen, precis på den plats där Valeria hade fallit. Han drack kaffe och såg på sin son. Han hade förändrats. Han arbetade mindre, tillbringade mer tid hemma och hade startat en stiftelse i Isabels namn för att stödja unga studenter från Huasteca-regionen.

Citlalli kom ut från köket med en bricka, bärande färskpressad apelsinjuice och pan dulce. Hon var inte längre bara en barnflicka; hon var en del av familjen. Santiago hade insisterat på att betala för hennes universitetsstudier i botanik och farmakologi. Hon studerade nu på dagarna för att omvandla sin traditionella kunskap till en formell vetenskaplig examen.

“Han springer snabbt idag,” log Citlalli och ställde ner brickan.

“Tack vare dig,” sa Santiago och såg djupt in i hennes ögon. “Jag kan aldrig betala tillbaka den skuld jag har till dig, Citlalli. Du räddade min son. Du räddade min familj från att bli helt uppslukad av mörkret.”

Citlalli log sitt milda, kloka leende. “Mörkret kan inte överleva där det finns ljus, Santiago. Jorden har sina gifter, men den har också sina botemedel. Vi måste bara veta var vi ska leta.”

Mateo sprang fram till dem, svettig och andfådd, och kastade sig i Santiagos armar. “Pappa, kom och lek! Citlalli, du också!”