Santiagos penna darrade över pappret, det svarta bläcket redo att besegla hans barns öde. Mateo, hopkrupen mot väggen, fortsatte att skrika, hans små fingrar rev frenetiskt mot huden som för att slita bort ondskan som gnagde på honom.

Käre Mateo, Tio år har gått i denna betonggrav. De säger att jag ska ruttna här. Kanske har de rätt. Men innan mitt sinne helt förtvinar i detta mörker, finns det något du måste veta. Något om din mor. Santiago tror att han vet hela sanningen om Isabels död. Det gör han inte. Jag var inte ensam om beslutet. Jag fick hjälp inifrån ert eget hem. Kom och besök mig. Jag berättar namnet. Sedan kan du glömma mig för alltid. V.

Mateos ansikte blev blekt. Han läste raderna om och om igen. Sedan räckte han brevet till Santiago, vars ansikte förvreds av ursinne när han läste orden.

“Lögner!” röt Santiago och drämde näven i bordet. “Det är bara lögner! Ännu ett av hennes sjuka spel för att få uppmärksamhet, för att tortera oss!”

“Tänk om det inte är det?” viskade Mateo. “Tänk om någon som hjälpte henne fortfarande går fri?”

Citlalli hade klivit in i rummet under utbrottet. Hon plockade upp brevet och läste det under tystnad. Hennes blick var skarp och analytisk. “Hon använder samma taktik som med giftet,” sa Citlalli lugnt. “Hon planterar ett frö. Den här gången är fröet tvivel. Hon hoppas att det ska slå rot och bryta ner er inifrån.”

“Jag måste åka dit,” sa Mateo bestämt. “Jag måste se henne i ögonen.”

“Nej!” protesterade Santiago. “Jag tillåter det inte.”

“Pappa,” sa Mateo och såg honom rakt i ögonen. “Du kan inte skydda mig från henne längre. Jag måste göra detta för att stänga dörren helt. Om det finns minsta chans att någon annan var inblandad i mammas död, måste vi veta.”

Citlalli lade en lugnande hand på Santiagos axel. “Han har rätt, Santiago. Om han inte åker, kommer ovissheten att gnaga på honom mer än något hon kan säga.”

Kapitel 10: Santa Marthas Skuggor

Tre dagar senare stod Mateo och Santiago framför de enorma, rostiga järngrindarna till Santa Marthas fängelse utanför Mexico City. Det var en gråmulen dag. Den tunga, kvävande luften stank av diesel och förtvivlan. Fängelset var en betongkoloss, omgiven av höga murar krönta med rakbladstråd och vakttorn där tungt beväpnade vakter patrullerade.

Säkerhetskontrollen var rigorös och förnedrande. De tvingades lämna ifrån sig allt av värde, passera genom metalldetektorer och kroppsvisiteras av bistra fångvaktare. Slutligen leddes de in i ett kalt besöksrum som delades i två hälfter av en tjock plexiglasskiva. Lysrören i taket surrade ilsket.

Dörren på andra sidan öppnades. En kvinnlig vakt ledde in en fånge i en illasittande, urblekt beige uniform.

Mateo drog efter andan. Det hade gått tio år, men chocken av att se Valeria var påtaglig. Den bländande vackra, sofistikerade societetskvinnan existerade inte längre. Kvinnan som satte sig mittemot dem såg ut att vara i sextioårsåldern, trots att hon knappt fyllt trettioåtta. Hennes hår, som en gång varit tjockt och glänsande, var nu tunt, gråsprängt och klippt i en ojämn, kort page. Hennes hud var glåmig och rynkig, härjad av brist på solljus och fängelsets hårda villkor. Men hennes ögon… hennes ögon hade fortfarande kvar samma giftiga, intensiva glöd.

Hon tittade på Santiago med en hånfull min, och vände sedan blicken mot Mateo. Hon log, ett sprucket, skevt leende.

“Lille Mateo,” kränkte hon fram. Hennes röst var sträv, skadad av åratal av rökning av insmugglade cigaretter. “Du har vuxit. Och du har blivit stilome. Du liknar din mor.”

Mateo lutade sig fram mot plexiglaset. Han kände hur hans hjärta bultade, men han tvingade sin röst att förbli iskall. “Du skrev att du hade ett namn. Vem hjälpte dig?”

Valeria skrattade, ett torrt och hostande ljud. “Alltid rakt på sak. Inget ‘hur mår du, Valeria?’. Inget tack för att jag höll dig sällskap när din pappa arbetade över?”

“Du förgiftade mig,” sa Mateo, hans röst mörk av undertryckt vrede. “Du mördade min mamma. Säg namnet, eller så går jag härifrån och du kommer att ruttna bort här inne utan att någon någonsin tänker på dig igen.”

Det sista hotet verkade träffa en nerv. Valerias leende dog ut. Hon lutade sig närmare glaset. “Din pappa hade en trädgårdsmästare på den tiden. En gammal man. Hector. Kommer du ihåg honom?”

Santiago rynkade pannan. “Hector? Han arbetade för oss i tjugo år. Han dog i en hjärtinfarkt ett halvår efter att du… efter rättegången.”

“Dog i en hjärtinfarkt?” Valeria log snett. “Hur bekvämt. Tror du verkligen att jag, en enkel cateringassistent, kunde få tag på högkoncentrerat gift utan att någon på insidan hjälpte mig? Hector var en simpel man med spelskulder. Jag betalade honom för att plantera Datura i de bakre växthusen. Det var han som skördade fröna åt mig. Det var han som bytte ut Isabels hjärtmedicin mot extraktet jag kokade ihop. Han visste exakt vad jag gjorde.”