Marken under våra fötter sög till sig. Ett högt, öronbedövande tjut – som en skur av vassa knivar som drogs mot stål – sköt upp från marken mellan oss och Vances män. De röda symbolerna på grindstolparna flammade upp i ett intensivt, nästan bländande sken som sköt rakt upp i himlen som en pelare av eld.
Luften framför grinden slets isär.
Det var inte en illusion längre. Det var inte bara genom glasögonen vi såg det. Den tunna slöjan mellan världarna brast med ett våldsamt knäpp, och bakom den gamla trägrinden öppnade sig själva avgrunden. En enorm, kolsvart massa av skuggor, tentakler och ögon som brann som döende stjärnor vällde fram ur revan.
Vances män skrek. En av dem föll ner på knä, släppte geväret och krafsade sig i ansiktet medan mörka skuggor drog in under hans hud. Vance själv stirrade in i avgrunden, hans perfekta ansikte föll samman i en grimas av skräck och tomhet när insikten om vad han hade skapat till slut nådde hans medvetande.
– Nej… nej, det var inte det här som stod i ritningarna! skrek Vance och backade baklänges, men marken under hans fötter försvann i en våg av stoft och aska.
– Maya! Håll i dig! skrek jag, drog på mig glasögonen i sista sekund och slet upp dörrhaken till den gamla trägrinden.
Vi hade inget val. Om vi stannade här skulle vi dras med i samma mörker som Vance och hans män. Men om vi drog igen porten – om vi använde den kraft som farfar hade gett sitt liv för att hålla på plats – kanske, bara kanske, skulle vi finna en väg ut ur mardrömmen.
Med ett gemensamt vrål grep vi båda tag i de rostiga järnhandtagen på den gamla grinden och drog till med all kraft vi ägde mot det skrikande, rasande mörkret som vällde fram ur intet.
