“14 juni,” läste jag tyst för mig själv. “Gränsen vid Sektor 7 håller på att ge vika. Det är inte jordbävningar som skakar marken om nätterna; det är trycket från den andra sidan. Varelserna känner lukten av levande kött. De känner lukten av staden som närmar sig. Vance förstår inte vad han leker med. Han tror att han är en affärsman, en utvecklare som ska tjäna miljoner på de nya tomterna. Men om han river grinden… om han tar bort järnringarna från stolparna… kommer inte en enda människa i den här dalen att överleva natten. Glasögonen är det enda som kan visa var slöjan är som tunnast. De tillhör inte vår värld. De är tillverkade av samma material som porten själv.”
Jag bläddrade snabbt framåt. Sidorna fylldes av skisser, matematiska formler som inte såg ut som mänsklig matematik, och cirklar fyllda av okända symboler. På en av sidorna fanns ett foto inklistrat – ett svartvitt fotografi av en ung man som stod framför exakt samma grind, men med en tung järnkedja i händerna. Mannen på bilden var farfar, men hans ögon var helt svarta, fyllda av samma kalla tomhet som jag hade sett i Vances blick tidigare i dag.
– Han var inte den förste som vaktade den, viskade Maya och stod lutad över min axel. Hon tände en gammal fotogenlampa som stod i hörnet för att få mer ljus. – Farfar berättade för mig när jag var liten att grinden har funnits här långt innan staden grundades. Långt innan järnvägen drogs hit. Människor har alltid byggt sina liv runt mörkret och hoppats att det inte ska vakna. Men nu har moderna maskiner, moderna grävmaskiner och Vance… de har makten att gräva djupare än någon människa har gjort tidigare.
– Om Vance vill riva grinden… varför gör han det inte själv? frågade jag och såg upp på henne. – Han har pengar, han har manskap. Varför tjata på oss om att köpa marken? Varför inte bara gå dit med en bulldozer?
Maya skakade på huvudet, hennes ansikte spändes i ett allvarligt uttryck.
– För att en bulldozer inte biter på den, Leo. Du kan inte spränga en port som inte är gjord av trä eller sten. Den kan bara öppnas av någon som äger marken. En ättling. En av blodslinjen. Det är därför Vance har väntat i fem år på att farfar skulle dö. Och det är därför han behöver våra underskrifter på skötselavtalet. Om vi skriver på, överför vi inte bara marken till hans företag. Vi överför ansvaret för porten. Vi blir de som låser upp den, utan att ens veta om det.
Insikten slog mig som en käftsmäll. Hela affären. Dubbla marknadsvärdet. De fina kostymerna, den svarta SUV:en, det falska leendet – allt var en jävla bluff för att lura oss att skriva under vår egen undergång.
– Vi åker härifrån nu, sa jag och reste mig tvärt upp från stolen så att stolen välte bakåt med ett brak mot golvet. – Vi packar in det vi har, tar med oss glasögonen och dagboken, och så kör vi direkt till polisstationen i staden. Vi anmäler Vance för hot och utpressning. Vi visar dem…
– Vilka poliser, Leo? avbröt Maya mig med en röst som skar genom rummet. Hon såg på mig med ett uppgivet, iskallt lugn. – Tror du att polischefen i det här länet inte är på Vances lönelista? Tror du att någon i den här hålan bryr sig om vad som händer två syskon som försöker sälja en öde skogstomt? Vance äger allt här ute. Vägarna, domstolen, banken. Om vi går till polisen kommer vi att hittas i samma typ av olycka som farfar råkade ut för förra veckan.
Jag stod tyst. Orden fastnade i halsen. Hon hade rätt. Hela staden andades samma tunga, kvävande tystnad som Vances bil.
Plötsligt hördes ett ljud utifrån gårdsplanen.
Knastret från däck mot grus.
Inte en bil. Flera bilar. Många bilar.
Vi rusade båda två till det lilla fönstret vid sidan av skrivbordet, drog försiktigt bort den mörka gardinen och tittade ut.
Utanför på den soliga gårdsplanen stod tre svarta SUV:ar parkerade i en perfekt halvcirkel framför verandan. Dörrarna flög upp samtidigt. Ut klev inte bara Arthur Vance den här gången. Sex män i mörka, taktiska uniformer utan märken, med tunga automatvapen i händerna och ansiktena delvis dolda av mörka ballaclavas, klev ut och spred sig tyst runt huset som ett pack jakthundar som hittat spåret.
Vance själv klev ur den mittersta bilen. Han tog av sig sina titanbågade glasögon, putsade dem långsamt med en vit duk som han tog ur kavajfickan, och tittade rakt mot fönstret där vi stod. Han log inte längre. Hans ansikte var en tom, iskall mask av absolut beslutsamhet.
– De är här, viskade Maya, och hennes hand grep tag om min arm så hårt att naglarna trängde igenom tröjan. – Leo… de tänker inte lämna några vittnen.
