Vances leende stelnade till en grimaserande mask. Hans blick blev plötsligt stenhård, och den dämpade värmen i luften tycktes sjunka flera grader på en sekund.
– Du är mycket roligare än din farfar, Leo, viskade Vance, och rösten bar på en hotfull underton som fick blodet att isas till i mina ådror. – Farfar var visst nog tystlåten. Han förstod vad som fanns bakom den där trätringen. Han visste att om grinden öppnas helt – om den där slöjan tunnas ut mer än vad den redan har gjort – så kommer inte jag att vara den som drabbas först. Ni kommer att vara det. Och era kroppar kommer inte ens att synas i statistiken för fastighetsutvecklingen.
Han vände sig om med en snabb, militärisk rörelse, gick till bilens dörr, ryckte upp den och klev in. Motorn mullrade till med ett dovt, hotfullt läte, och innan vi hann svara drog SUV:en iväg med ett våldsamt moln av grus och damm som slungades mot våra ben. Bilen försvann runt kröken på vägen i rasande fart och lämnade oss ensamma igen under den stekande solen.
Tystnaden som lade sig efter bilen var kvävande. Maya drog ett djupt, skakigt andetag och sjönk ner på knä bredvid vägkanten, händerna täckta av jord och damm.
– Han vet, viskade hon med ansiktet gömt i handflatorna. – Han vet allt. Farfar skrev om det i dagboken. Vance har försökt köpa grinden i fem år. Det är inte för att bygga hus, Leo. Det är för att få bort spärrarna. De där symbolerna som farfar målade runt stolparna… de håller inte längre.
Jag tog upp glasögonen ur fickan igen. Den här gången tvekade jag inte. Jag drog av mig solglasögonen, satte metallbågarna över näsan och klev fram mot den gamla trägrinden.
Världen förandrades omedelbart.
Det klara dagsljuset försvann. Världen slukades av ett sjukt, orange sken som vällde fram från marken själv, som kokande lava under en skorpa av aska. Grusvägen fanns inte längre; istället stod jag på kanten av en enorm, bottenlös avgrund där luften pulserade av en tung, skärande frekvens som fick mina tänder att värka. Och där, i mitten av fältet, rörde sig skuggan. Den var större nu. Den sträckte ut tusentals långa, beniga lemmar mot den osynliga gränsen, och varje gång den rörde vid kanten av vår verklighet skakade jorden under mina fötter med ett djupt, mekaniskt muller.
Klick.
Ett ljud ekade inuti mitt huvud. Inte från utsidan. Inifrån.
– Leo! Ta av dem! Skrek Maya bakom mig, och hennes händer slet tag i mina axlar och drog mig bakåt med all kraft hon hade.
Jag snubblade till, ramlade baklänges ned i det höga gräset, och med en häftig ryckning föll glasögonen av min näsa och landade i jorden bredvid mig.
Solen bländade mig igen. Det normala, dammiga sommarlandskapet återvände med en smäll. Inga avgrunden. Inga skuggor. Bara den gamla, ruttna trägrinden och svärmarna av flugor som surrade över ogräset.
– Är du fullständigt livsfarlig?! skrek Maya, tårarna rann nerför hennes kinder och lämnade ljusa spår i dammet på hennes ansikte. – Vill du att den ska släppa in dig?! Vill du att den ska äta upp oss båda två medan vi står och tittar på?!
– Jag såg den, Maya, sa jag, och min röst lät som om den kom långt ifrån. Jag stirrade på de repiga linserna som låg i gräset. – Den växer. Varje gång Vance är här… varje gång han kommer närmare grinden… blir spärren svagare. Farfar försökte inte bara hålla den stängd. Han var fängelsevakt. Och nu har vi vakten efter oss.
Vi åkte tillbaka till farfars gamla gård i den lilla hyrbilen. Huset låg längst upp på kullen, ett slitet enplanshus i mörkbetsat trä med ett plåttak som skramlade i vinden. Det luktade gammal tobak, damm och våt hund inomhus. Överallt låg travar med gamla tidningar, verktyg och dammiga kartonger från ett liv som levts i tystnad och isolering.
Maya drog fram en nyckelknippa från fickan och låste upp dörren till farfars arbetsrum i det innersta hörnet av huset. Rummet var litet, fönstren var täckta med mörka gardiner som stängde ute allt ljus, och på skrivbordet stod en ensam skrivbordslampa med grön skärm som kastade ett gult, sjukligt sken över rummet.
– Här är den, sa Maya och drog fram en tjock, läderbunden anteckningsbok med sprucken rygg från en låda under skrivbordet. Hon lade den framför mig på träskivan. – Dagboken. Farfar skrev i den nästan varje dag de sista tre åren av sitt liv. Läs själv om du tror att jag hittar på allt det här.
Jag drog ut stolen, satte mig ner och slog upp boken på första sidan. Handstilen var skakig, nästan oläslig på sina ställen, men den bar på en intensiv, desperat energi.
