“Svär, Leo!” Hennes naglar grävde sig in i min arm. “Om han vet att du har sett andra sidan, kommer han inte bara ta marken. Han kommer se till att ingen av oss någonsin lämnar den här staden.”
Till exempel,
Den rena paniken i hennes ögon tystade mina protester. Jag stoppade glasögonen djupt i fickan, den kalla tråden skar in i mitt lår. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mitt bultande hjärta när den svarta SUV:en rullade till stopp bara några meter från oss.
Förarsidans dörr öppnades och Arthur Vance klev ut.
Han såg inte ut som en man som handlade med demoner. Han såg exakt ut som en exklusiv fastighetsutvecklare. Krispig grå kostym, ingen slips, perfekt stylat silverhår. Han var i slutet av femtioårsåldern, bar en läderportfölj och bar ett lätt, inövat leende som inte riktigt nådde ögonen.
KAPITEL 2
Luften som omgav den svarta SUV:en tycktes plötsligt mörkna, trots att middagssolen stod som högst på himlen och värmde grusvägens damm. Arthur Vance stängde bildörren med ett dämpat, exklusivt klick som skar genom tystnaden som en giljotin. Han rätade på kavajens slag med en långsam, nästan mekanisk precision, och hans blick – skarp och granskande bakom dyra titanbågade glasögon – gled från mig till Maya och slutligen till den rostiga grinden en bit bort.
– God eftermiddag, Leo. Maya, sa han med en röst som var mjuk som sammet men bar på en underlig kyla, som vinden som drar in över en öde myrmark i skymningen. – Jag ser att ni har tagit er tid att inspektera egendomen. Det är en klok man som känner sin mark innan han säljer den. Eller hur?
Hans leende nådde aldrig ögonen. De var grå som drivis och lika tomma på värme. Jag kände metallbågarna i min ficka skava mot låret, som om de försökte varna mig ännu en gång för mannen som stod framför oss.
– Vi inspekterar ingenting, Vance, sa jag och kände hur mitt eget grepp om fickans kant hårdnade. Jag försökte hålla rösten stadigt, men orden lät tunna mot motorhuven som fortfarande knäppte av värme. – Vi funderar bara på om vi ens vill sälja. Farfars egendom är inte bara några gamla hektar skräpmark. Det finns en historia här.
Vance log bredare, men det fanns ingen glädje i det. Han tog ett par långsamma steg framåt, skorna knastrade rytmiskt mot det torra gruset. Han stannade några meter ifrån oss, lade portföljen i sin vänstra hand och stoppade den högra handen i byxfickan.
– Historiska värden, kära Leo, är en lyx för människor som inte har några räkningar att betala, sa han med en ton som balanserade på gränsen till ett hån. – Farfar er – Gud vila hans silićiska själ, eller var han nu må ha hamnat – förstod värdet av att hålla tyst. Han förstod vad som hände när man gräver för djupt i källarvåningen till en gammal släktgård. Men tiderna förändras. Utvecklingen väntar inte på att nostalgin ska mogna. Kommunen har godkänt planerna för Sektor 7. De nya bostäderna kommer att sträcka sig ända hit bort till träden.
Maya spände sig bredvid mig. Hennes axlar drogs upp mot öronen, och jag kunde känna hennes puls slå i luften mellan oss.
– Det finns inga byggplaner för den här marken, Vance, hörde jag henne säga, och hennes röst var vass som ett glasskärva. – Kommunfullmäktige har inte släppt ut zonerna för den här sidan skogsbrynet. Jag kollade registret i morse. Sektor 7 slutar en halv mil härifrån. Varför är du så desperat efter just de här fyra hektaren? Varför just grinden, Vance?
För ett kort, nästan omärkligt ögonblick flimrade det till i Arthurs ögon. En blixt av ren, omaskerad irriterad skärpa som snabbt dämpades bakom den professionella masken. Han vände huvudet något och lät sin blick glida mot den skeva trägrinden, där ogräset slingrade sig kring de rostarade gångjärnen som tjatiga fingrar.
– Maya, Maya… Du är en smart ung kvinna, precis som din farfar var i sina yngre dagar, innan paranojan åt upp hans sista år, sa Vance och tog ytterligare ett steg närmare. – Men smarta människor vet när de ska sluta ställa frågor som de inte har kapacitet att hantera. Mark har ett pris. Jag har lagt ett bud som dubblar marknadsvärdet. Ni skriver på papperen i eftermiddag, och ni lämnar staden innan solen går ner. Det är inte en förhandling. Det är ett erbjudande ni inte har råd att tacka nej till.
– Om det bara handlar om mark, varför skakar du då på handen, Vance? hörde jag mig själv säga.
Orden slank ur mig innan jag hann hejda dem. Jag hade lagt märke till det nu. Hans vänstra hand, den som höll portföljen, darrade med en fin, nästan osynlig vibration. Det var inte ålder. Det var rädsla. Samma rädsla som jag själv kände i magen sedan jag tittat genom de där jävla glasögonen.
