KAPITEL 3
Huset skakade till när den tunga ytterdörren sparkades upp med en enda våldsam rörelse som splittrade dörrkarmen i småbitar. Träflisor flög genom hallen och landade med ett torrt prassel på det nötta linoleumgolvet.
– De är i arbetsrummet! hördes en röst skrika från hallen, hård och militäriskt kort. – Säkra dörren! Låt ingen komma ut genom fönstren!
Jag agerade på ren överlevnadsinstinkt. Jag slet upp dagboken från skrivbordet, stoppade ner den djupt i ryggsäcken som stod på stolen, och drog upp glasögonen från fickan.
– Maya, hit! skrek jag och slet upp det lilla, dammiga bakfönstret som vette mot skogen på baksidan av huset.
Fönstret kärvade i sina gamla karmar, träet svällde av sommarens fukt, men med ett sista desperationens ryck slet jag loss haken och slog upp rutan mot den fria luften. Utanför bredde den mörka, täta skogen ut sig som en grön vägg av granar och snår.
– Gå! Gå! skrek Maya och knuffade mig före sig.
Jag hoppade ut genom fönstret först, landade hårt på knäna i rabatten utanför, kände gruset skära in i huden, men slet mig upp på fötter direkt. Maya dök ut sekunderna efter mig, ryggsäcken studsande mot hennes rygg när vi dök in bland de första buskarna i skogsbrynet.
Bakom oss ekade ett högt skott.
Ett metallskott slog in i träväggen strax ovanför fönstret vi just hoppat ur, och träflisor sprutade över gräset.
– Eld! Hörde jag en röst ryta inifrån huset. – De flyr mot skogen! Fånga dem levande om ni kan, men se till att ni har glasögonen!
Vi sprang. Vi sprang som om våra liv hängde på det – för det gjorde de faktiskt. Granarna smetade förbi som svarta streck i synfältet. Grenar rev upp våra ansikten, och de vassa snåren slet i våra kläder, men vi stannade inte. Lungorna brände av den kalla, fuktiga skogsluften, och varje andetag smakte blod och järn.
Vi hörde dem bakom oss – tunga kängor som krossade kvistar, rop som ekade mellan träden, hundskall som kom närmare och närmare i det täta bladverket. De spårade oss. De hade inte bara vapen; de hade erfarenhet av att jaga människor i terräng.
– Snabbare, Leo! hötte Maya, hennes röst var flämtande och hon snubblade till över en rot, men jag slet upp henne i armen och drog henne med mig framåt.
Vi dundrade fram genom snåren, upp för en brant sluttning som ledde upp mot den gamla grinden vid Sektor 7. Det var den enda vägen. Om vi sprang ut på landsvägen skulle de hinna ikapp oss med bilarna på några sekunder. Vår enda chans var att nå själva gränsen – dit inte ens Vances män vågade gå utan att veta vad som väntade på andra sidan.
När vi nådde krönet av kullen låg den gamla, skeva trägrinden framför oss i det fläckade solljuset som silar genom träden. Men något var annorlunda nu.
Luften runt grinden vibrerade av en synlig, darrande värme, som om luften själv kokade. De röda symbolerna som farfar hade målat med djuprött träskyddsmedel på stolparna lyste med ett svagt, pulserande sken, och ett svagt, skärande ljud fyllde öronen.
– Stanna!
Rösten skar genom skogen bakom oss.
Vi vände oss om. Tre av Vances män stod vid kanten av gläntan med gevären i perfekt anslag. Längst fram stod Arthur Vance själv. Han flåsade lätt, hans dyra kostym var dammig och nerstänkt med lera vid byxbenen, men hans ögon brann av en galen, triumferande intensitet. Han höll sin portfölj i ena handen som om den vore ett skyddssköld.
– Ni har ingen anstalt att fly, barn, sa Vance med en röst som var förvånansvärt lugn, trots att han sprang efter oss genom skogen. Han tog ett par steg framåt och höjde händerna i en lugnande gest. – Ni förstår inte vad ni gör. Den där grinden är inte en fiende. Den är en dörr till en ny värld. En värld där vi inte begränsas av de gamla lagarna, de gamla reglerna. Om ni bara lämnar glasögonen till mig… kommer ni att få leva. Ni kommer att få vara en del av det som kommer.
– Du är från vettet, Vance, skrek jag, och min hand krampade runt metallbågarna som jag fortfarande höll i fickan. – Du försöker öppna något som kommer att sluka hela den här jävla jorden!
Vance log ett brett, nästan demoniskt leende som drog isär hans ansikte på ett onaturligt sätt.
– Jorden är redan förlorad, Leo, viskade han, och hans röst lät plötsligt som om flera personer talade samtidigt – en kör av kalla, metalliska ekon som fick träden omkring oss att börja skaka. – Vi gör den bara… färdig.
Han knäppte med fingrarna åt de taktiska vakterna bakom sig.
– Ta dem! skrek han.
I samma sekund som vakterna rörde sig framåt hände något otroligt.
