Demonglasögonen
KAPITEL 1
Glasögonen brände mot min handflata som ett brännmärke, den kalla metallen i bågarna kändes plötsligt främmande och tung. Jag sträckte ut armen rakt ut, instinktivt för att skapa avstånd mellan mitt ansikte och linserna, den klara orangea remmen på min klocka blinkade i den hårda middagssolen. Jag kunde inte andas. Luften i mina lungor kändes instängd, stel, som om den kvävande askan från den där orangea mardrömmen faktiskt hade rött ner i min hals.
“Du såg det,” upprepade Maya, hennes röst sjönk till en knappt hörbar viskning. Hennes hand hängde fortfarande i luften mellan oss, darrande lätt, desperat att ta tillbaka glasögonen men verkade rädd för att röra vid dem igen.
Jag svalde hårt, min mun smakade koppar och damm. Jag tittade på den tomma grusvägen. Det var bara en väg. En låg jordmur, en krokig trägrind, några övervuxna ogräs som stekte i värmen. Ingen rök. Ingen brinnande himmel. Ingen massiv, massiv styggelse som drar sin skugga över jorden.
“Vad var det där?” Jag kvävde fram, rösten brast. “Maya, vad i helvete var det där?”
Hon svarade inte direkt. Hon sänkte långsamt handen, hennes ögon for förbi mig mot porten, skannade den tomma, solbelysta stigen som om hon förväntade sig att varelsen skulle slita sig loss genom den osynliga slöjan när som helst. “Det där,” sa hon till slut, rösten darrande, “är vad farfar försökte hålla instängda. Och det är vad Mr. Vance vill köpa.”
“Vance?” Namnet slog mig som en skvätt kallt vatten. Herr Vance var värderingsmannen, utvecklaren som kontaktade mig helt oväntat för tre veckor sedan och erbjöd dubbelt så mycket marknadsvärde för denna värdelösa, karga remsa mark som vår farfar lämnat efter sig. “Vance är bara en fastighetskille. Han bygger ett bostadsområde.”
“Det finns ingen bostadsdelning, Leo,” sa Maya skarpt, grep tag i min handled – den som höll glasögonen – och drog ner den. “Har du sett några lantmätare? Någon tung maskin? Vance har cirklat runt i den här staden i åratal och väntat på att farfar ska dö. Han vet vad som finns på den här marken. Han vet vad de där glasögonen visar.”
Jag stirrade på henne, mitt sinne snurrade, desperat försökte jag förankra mig i verkligheten. Det här var ett skämt. Det måste vara ett skämt. Förstärkt verklighet? En tricklins? Jag tittade ner på trådramarna i min hand. De var bara glas och metall. Repiga, slitna, doftade svagt av det gamla läderfodralet farfar använde för att förvara dem i.
“Sätt på dem igen,” utmanade Maya, och såg skepsisen kämpa igenom min skräck. “Om du tror att det är ett trick, ta på dig dem igen och gå genom grinden.”
Till exempel,
Jag tog ett steg tillbaka, mina sandaler skrapade mot jorden. Den rena panik jag känt när jag såg genom de linserna rusade fortfarande genom mina ådror. Varje överlevnadsinstinkt jag hade skrek åt mig att vända om, sätta mig i hyrbilen och köra tillbaka till staden. Men minnet av den där saken—hur dess skugga rörde sig, det illasinnande knastret av dess gång—var för levande. Det kändes mer verkligt än den brännande solen som slog ner på mina axlar.
“Var fick du tag på de här?” Jag krävde det, höll upp glasögonen, noga med att inte titta igenom dem igen. “Farfar blev begravd med sina glasögon. Jag såg dem i kistan.”
“Han blev begravd med sina läsglasögon,” rättade Maya och kastade nervösa blickar omkring sig, som om träden själva lyssnade. “De här var gömda. Jag hittade dem igår i golvbrädorna i det gamla förrådet. Tillsammans med en dagbok.”
“En dagbok?”
“Han dog inte bara av en hjärtattack, Leo,” sa hon, rösten sänktes. “Han höll dörren. Porten. Vad du än vill kalla det. Det där du såg… Den är bunden till tomtgränsen. Men gränsen försvagas. Vance köper inte marken för att bygga hus. Han köper det för att riva grinden helt.”
Till exempel,
Jag skakade på huvudet, mitt rationella sinne försökte febrilt laga det enorma hål som just hade rivits upp i min världsbild. “Det här är galet. Maya, lyssna på dig själv. Demoner? Magiska glasögon? Vi står på en grusväg mitt ute i ingenstans. Jag är varm, trött, och Vance kommer att vara här om…” Jag kollade på min orangea klocka. “Fem minuter.”
Precis på beställning ekade knastret från tunga däck mot grus från huvudvägen bakom oss. En slank, svart SUV svängde in på grusvägen, dess tonade rutor glänste som obsidian i solen. Den rörde sig långsamt, smidigt, och virvlade upp ett massivt dammoln i sitt spår när den kröp mot oss.
Mayas ansikte blev färglöst. “Göm dem,” väste hon, kastade sig fram och tryckte min hand i den djupa fickan på mina rödbruna shorts. “Låt honom inte se att du har dem. Låt honom inte veta vad du vet.”
“Maya—”
