Sekunderna som följde sträckte ut sig likt seg sirap i operationssalen. På den stora skärmen såg jag hur den gröna ikonen som representerade Fantom Ett tvekade i en bråkdel av en sekund. Kapten Mercer brottades med sin överlevnadsinstinkt, med överste Hales tidigare order, och med den oerhörda tyngden av det namn jag nyss hade uttalat.
Sedan rullade ikonen.
Missilens röda bana fortsatte obevekligt över skärmen, dess hastighet ofattbar. På radartelemetrin såg jag hur Fantom Ett rullade över på rygg och dök rakt ner mot den smala kanjonens botten. Genom att invertera och dra ner gasen till tomgång eliminerade han planets värmesignatur från de infraröda sensorerna, samtidigt som den extremt branta dykningen – nästan vinkelrätt mot den fientliga radarn – bröt den dopplereffekt som de radarstyrda missilerna var beroende av. Det var en desperat manöver, en teoretisk vansinnesfärd som jag en gång hade skrivit in i en hemligstämplad taktikmanual, en manöver som krävde att man litade mer på matematiken än på sina egna skrikande sinnen.
Den röda linjen sköt förbi den dykande gröna punkten.
En liten stjärna av statiskt brus bländade skärmen ett ögonblick när missilen detonerade mot den obarmhärtiga klippväggen i Ormpasset, oförmögen att korrigera sin bana i tid.
“Missil besegrad,” flämtade Mercer, hans röst skakade av adrenalin, g-krafter och ren chock. “Jesus Kristus… missilen är borta. Fantom Två, Tre och Fyra, följ min manöver! Dyk, för helvete!”
Överste Hale grep mig i armen. Hans fingrar grävde sig in i mitt kött, hårda nog för att lämna blåmärken genom uniformstyget. “Vad i helvete tror du att du gör, soldat?” väste han, hans ansikte var mörkrött av vrede och förödmjukelse. “Du är färdig! Jag ska ställa dig inför krigsrätt innan solen går ner!”
Jag vände mig långsamt mot honom. Jag tittade inte på hans gradbeteckningar, inte på silverörnen på hans krage. Jag såg bara en man vars panik och brist på taktisk fantasi höll på att döda fyra av våra bästa piloter. Jag ryckte min arm ur hans grepp med en plötslig, våldsam kraft som fick honom att snubbla till och slå höften i kanten på briefingbordet.
“Ni höll på att leda dem rakt in i döden, Victor,” sa jag lågt, och slopade alla formella titlar. “Fienden har inte bara en mobil radarenhet där ute, de har placerat ut ett SA-11-batteri på krönet. Det var därför den andra radarkällan tändes. Om de hade stigit så som ni beordrade, hade de silhuetterats mot himlen utan någonstans att ta vägen. De hade blivit slaktade. Så håll tyst nu. Jag har ett krig att leda.”
Innan han hann svara vände jag mig tillbaka mot konsolen och tryckte in sändarknappen igen. Operationscentralen var fortfarande fastfrusen. Varje radaroperatör, varje underrättelseanalytiker och varje kommunikationstekniker stirrade på mig. Flickan som hade tillbringat de senaste åren med att fylla på kaffemaskinerna, arkivera flygrapporter och hålla blicken i golvet hade precis tagit kommandot över hela jaktdivisionen.
“Fantomskvadronen, här är Korpen,” sa jag, min röst var nu lika kall och skarp som isen på hög höjd. “Behåll er låga profil. De letar efter er ovanför horisonten nu. Ormpasset smalnar av om exakt tre kilometer. Klippväggarna kommer att sluta sig omkring er. Ni måste flyga i diamantformation, tätt ihop. Jag menar löjligt tätt. Om ni nuddar varandras vingspetsar är ni fortfarande för långt ifrån varandra. Ni måste lura deras markradar att ni är en enda stor, långsamgående transportmaskin som studsar mellan väggarna, annars kommer de att låsa på er individuellt igen.”
“Uppfattat, Korpen,” kom Mercers röst tillbaka. Det fanns ingen tvekan kvar, bara den rena, destillerade disciplinen hos en stridspilot som precis insett att hans räddning låg i händerna på en myt. “Fantom, forma diamant. Keene, Riley, dra in er, ni kommer att känna berget skrapa mot färgen.”
På skärmen smälte de fyra gröna punkterna samman till en enda klump. De flög nu med över niohundra kilometer i timmen, blott tjugo meter över den ojämna marken, i en ravin som knappt var bred nog för ett kommersiellt flygplan.
Jag slöt ögonen i en sekund och lät minnet av Ormpasset skölja över mig. Jag kände till varje krök, varje förrädisk vindvindla, varje termisk uppvind som dolde sig i de mörka skuggorna. Jag hade flugit där. Jag hade blödigt där. Mitt vänstra ben, det som hölls ihop av titanplattor och skruvar under tyget på min byxa, gav ifrån sig ett fantomsmärta när jag mindes natten för fem år sedan. Natten då min motor svalde en fågel, hydrauliken dog, och jag tvingades dra min maskin genom just denna kanjon i lågor för att inte krascha in i en by.
“Om fyrtio sekunder kommer ni till Djävulens Krök,” sa jag i mikrofonen. Min blick var fäst på telemetrin, men mitt sinne var uppe i luften med dem. “G-krafterna kommer att vara brutala. Ni måste bryta formationen exakt i svängen, dra nio G och sedan omedelbart trycka ner nosen igen. Om ni dröjer en halv sekund kommer ni att bli en blöt fläck på bergväggen. Förstått?”
