Tre män lämnade mig strandad barfota vid minus tjugotvå och gav mig två timmar på mig att försvinna—men när jag nådde en låst stuga tittade den gråögda främlingen vid dörren förbi mig på sina ficklampor och sa: “Kom in. De valde fel skog.”
Tre män lämnade mig strandad barfota vid minus tjugotvå och gav mig två timmar på mig att försvinna—men när jag nådde en låst stuga tittade den gråögda främlingen vid dörren förbi mig på sina ficklampor och sa: “Kom in. De valde fel skog.”
DEL 3:
Kylan kom in först.
Den svepte över stugans golv i en tunn vit ström, rörde om askan under spisen och lyfte kanten på fårskinnet som var lindat runt Katyas axlar. Andrei klev genom dörröppningen, drog igen den ljudlöst och sköt in de tre bultarna utifrån.
I flera sekunder kunde Katya höra honom röra sig nära staketet.
Sedan fanns det ingenting.
Inga fotsteg. Inga grenar som knäcks. Ingen röst som ropade genom stormen.
Skogen verkade sluka honom helt.
Katya låg kvar på den smala britsen med båda händerna runt koppen han gett henne. Vätskan var för varm att dricka, men hon höll den mot handflatorna eftersom smärtan som återvände till fingrarna bevisade att kylan inte tagit dem helt.
Hennes fötter hade börjat bränna under de lösa tygbanden.
Känslan steg från en dov värk till något skarpare, för att sedan stabilisera sig i en stadig puls. Hon visste att smärtan var användbar. Blodet återvände till vävnad som varit farligt domnad.
Att veta det gjorde det inte lättare.
Hon tittade mot bordet.
Metallfodralet förblev öppet.
Det isärplockade geväret låg inuti med pipa, kolv och sikte i perfekt ordning. Bredvid låg militärpistolen, magasinen, trådspolen och det lilla platta föremålet inlindat i oljeduk.
Inget i fodralet såg nyligen inköpt ut. Metallen bar repor som polerats släta av år av användning, och tyget hade mörknat där olja hade trängt igenom upprepade gånger.
Detta var inte utrustning som samlats in av en ängslig jägare.
Den tillhörde någon som en gång varit beroende av varje föremål.
Katya försökte lyssna bortom stugans väggar.
Männen utanför hade varit tillräckligt nära för att deras ficklampsstrålar skulle slå ner i staketet. De borde ha nått porten vid det här laget. Hon förväntade sig dunkande, ropande krav, kanske ett knäppande av trä som pressades isär.
Istället fördjupades tystnaden.
Hon sänkte koppen.
“Andrei,” viskade hon, även om hon visste att han inte kunde höra henne.
Namnet lät fel i rummet.
För enkelt.
För rent.
En man bodde inte ensam bakom tre järnbultar med militär utrustning under golvbrädorna för att hans liv varit enkelt.
Utanför rörde sig Sergey Gromov genom skogen utan ficklampa.
I åtta år hade mörker varit en del av hans dagliga rutin. Han kände vinkeln på varje sluttning, rötterna som reste sig över jorden, de döda träden som lutade efter tung snö, och de smala kanalerna där vinden härdade ytan tillräckligt för att bära en mans vikt.
De tre som jagade Katya visste ingenting om det.
Deras ficklampsstrålar svepte nu vilt.
Till en början hade de rört sig i disciplinerade rader, följande de djupa spåren efter Katyas bara fötter. Men ju närmare de kom stugan, desto mer nervösa blev deras rörelser.
Bjälkarna korsade varandra.
En slog i en gren och ryckte uppåt.
En annan dröjde sig kvar i samma träd två gånger.
Sergey såg från bakom en cederträdstam när männen stannade trettio meter från stängslet.
Den största stod framför. Sergey kände igen auktoritet i sättet de andra två väntade på att han skulle tala.
Rustam, även om Sergey ännu inte visste hans namn, höjde en handskbeklädd hand.
“Spåren går rakt till staketet.”
Den smalare mannen bredvid honom vände sin lampa mot stugan.
“Någon bor där.”
“Så?”
“Så flickan är inte ensam längre.”
Rustam tittade på honom.
“Det förändrar ingenting.”
Den yngste mannen sa ingenting. Han höll sig flera steg bakom, höll ficklampan för hårt och stirrade in i de mörka utrymmena mellan träden.
Han var rädd.
Inte tillräckligt för att lämna, men tillräckligt för att göra misstag.
Sergey studerade deras kläder, deras avstånd och hur de bar sin vikt. De hade erfarenhet av att skrämma obeväpnade personer och kontrollera vägstopp. De visste hur man visade auktoritet, flyttade ett skrämt vittne och fick ett försvinnande att se ut som väder eller dåligt omdöme.
De var inte tränade för en skog som kunde slå tillbaka.
Sergey steg bort från cederträet och rörde sig längs en grund ravin som böjde sig runt deras position.
Männen såg honom aldrig.
Åtta år tidigare hade han anlänt till rangerns stuga under ett annat namn.
Dokumenten angav att han var Andrei Veklov, trettioåtta år gammal, född i Perm, tekniskt utbildad, ogift, aldrig dömd och aldrig värvade. Varje rad var falsk, men pappret var tillräckligt rent för att klara vanlig inspektion.
Innan Andrei Veklov existerade fanns kapten Sergey Alexeyevich Gromov.
Militär underrättelsetjänst.
