Stormen utanför bedarrade inte. Tvärtom verkade den hämta ny kraft, som om berget självt rasade över det våld som nyss hade utspelat sig i den lilla timmerstugan. Vinden slet i takpannorna och snön yrde in genom den trasiga dörren, lade sig som ett kallt, vitt täcke över blodfläckarna på golvet.

Elara vaknade i grottan av kylan. Hon kände omedelbart att filtarna var tomma bredvid henne. Hon satte sig upp, hjärtat slog snabbare. Elden var död. Hon reste sig tyst och rörde sig försiktigt mot ingången, kikade ut genom grenarna precis i tid för att bevittna det som hände nedanför.

Mannen i vitt stod vänd från Elias, fullt upptagen med att inspektera en gren där snön hade fallit av – ett vagt spår från deras flykt i natten. Mannen lyfte sin hand för att trycka på radions sändningsknapp på sin axel.

Ur skuggorna dök Elias fram med en fruktansvärd, blixtsnabb precision. En hand lades hårt över mannens mun, kvävde effektivt allt ljud, medan den andra armen gled runt hans hals i ett dödligt grepp. Mannen kämpade panikslaget, sparkade och klöste efter Elias arm, men det var som att kämpa mot själva berget. Kampen varade bara i sekunder. Med ett skarpt ryck och ett knappt hörbart knakande ljud slappnade mannen av och sjönk ihop.

Elias fångade upp kroppen innan den hann falla ner i snön, och drog in den under en stor gran. Han tog mannens radio, hans magasin och automatvapnet. Sedan tittade han upp, rakt upp mot grottöppningen. Han kunde inte se Elara, men han visste att hon var där.

När han klev in i grottan igen var hans ansikte stelt. Han lade ner vapnen på marken och vände sig mot henne.

“Jag såg,” sa hon mjukt, innan han hann tala. Hon lät inte förfärad, bara djupt allvarlig. “De hittade oss.”

“Han var en spejare,” bekräftade Elias och började systematiskt plocka isär den dödes utrustning. “Resten av truppen, förmodligen ett dussin män ledda av Kaelen själv, är mindre än en kilometer bort. De letar av det här området i sektioner. När den här mannen inte rapporterar in om tio minuter, kommer de att förstå att något är fel och flockas just hit.”

Elara kände hur paniken hotade att blossa upp igen, men hon tryckte ner den. “Då måste vi fly. Längre upp? Över berget?”

Elias slutade med det han gjorde. Han tittade på henne under tystnad en lång stund. Vinden hade börjat vina svagt utanför igen, en melankolisk sång bland klipporna.

“Nej,” sa han till sist. Rösten bar på en kuslig, slutgiltig tyngd. “Vi har flytt nog. Så länge vi springer, kommer de att jaga. Även om vi tar oss över passet, även om vi hittar en ny stuga, en ny stat, ett nytt land. Kaelen kommer aldrig att sluta. Och jag tänker inte låta dig leva ditt liv i skuggorna, alltid blickande över axeln, för min skull.”

Han reste sig upp och plockade upp den döde mannens automatvapen, vägde det vackert i händerna.

“De har ett dussin män. Tungt beväpnade,” påpekade Elara, men hon hörde hur hennes egen röst hårdnade.

“De har stadsråttor. Legosoldater som tror att de äger världen för att de bär dyra vapen,” sa Elias och ett farligt, iskallt leende lekte i hans ögon. “Men vi är i mitt element nu. Det här är min skog. Mitt berg. De förstår inte terrängen. De förstår inte kylan.”

Han gick fram till henne och lade händerna på hennes axlar.

“Idag slutar vi springa, Elara. Kaelen vill ha krig. Han ska få se vilket misstag det var att väcka Jägaren.”

Hon såg in i hans ögon, såg stormen som rasade där inne, och för första gången sedan mardrömmen började insåg hon att hon inte var rädd längre. Hon var arg. Arg på männen som ville förstöra det enda vackra de hade funnit.

“Vad behöver du att jag gör?” frågade hon lugnt.

Elias leende nådde hela vägen upp till ögonen den här gången. En djup, farlig respekt lyste i hans blick. Han började skissa upp en plan. Om berget var fällan, skulle de vända det emot sina fiender. Jaktlagen hade vänt. Bytet var nu rovdjuret.